KAPITEL TRE

Kate ödslade ingen tid. Hon återvände hem och satte sig vid skrivbordet i sitt lilla kontor. Genom kontorsfönstret såg hon ut i sin smala bakgård. Solen kikade in genom fönstret och la sina strålar i en ruta på trägolvet. Golvet, som resten av huset, bar ärr och sår från sin uppbyggnad på 1920-talet. Huset stod i Carytownområdet i Richmond och Kate kände sig ofta malplacerad där; Carytown var en trendig liten del av staden och hon visste att hon skulle flytta därifrån så småningom. Hon hade tillräckligt med pengar för att skaffa sig ett hus i princip var som helst men bara tanken på att flytta var utmattande.

Det var möjligtvis just den avsaknaden av motivation i henne som gjorde pensionen så svår. Och, förstås, hennes vägran att släppa taget om minnen från den hon var inom byrån i trettio år. När dessa känslor kolliderade blev hon omotiverad och ändamålslös.

Men nu fanns den tjänst som Deb och Jim Meade hade bett henne om. Visst, det var en vilseledd begäran men det var inget fel med att ringa några samtal. Om hon inte fick något utav det kunde hon åtminstone säga till Deb att hon hade gjort sitt bästa.

Det första telefonsamtalet gick till Virginias biträdande poliskommissarie, Clarence Greene. Kate hade jobbat med honom på många fall de senaste tio åren och de hade en ömsesidig respekt för varandra. Hon hoppades att deras relation inte hade krossats helt av tystnaden det senaste året.

Väl medveten om att Clarence aldrig befann sig på sitt kontor ringde Kate i stället direkt till hans privata telefon. Just när tillräckligt många signaler hade gått fram utan svar och Kate började acceptera att han inte skulle plocka upp luren, möttes hon av en bekant röst. För ett ögonblick var det som om hon aldrig hade lämnat sitt jobb från första början.

”Agent Wise,” sa Clarence, ”Hur fan är’e?”

”Det är bra,” sa hon, ”Och med dig?”

”Samma som vanligt. Jag måste dock erkänna… Jag trodde att jag hade sett ditt namn dyka upp på min skärm för sista gången.”

”På tal om det,” sa Kate. ”Jag hatar att lägga nåt sånt här på dig efter ett helt år av tystnad men jag har en vän som nyss förlorat sin dotter. Jag lovade henne att jag skulle se över utredningen.”

”Så vad vill du att jag ska göra?” frågade Clarence.

”Tja, den huvudmisstänkta är dotterns expojkvän. Som det låter blev han häktad och släppt inom loppet av tre timmar. Naturligtvis undrar föräldrarna varför.”

”Jaha,” sa Clarence. ”Se nu här… Wise, jag kan egentligen inte avslöja sånt för dig och med all respekt borde du redan veta det.”

”Jag försöker inte ingripa,” försäkrade hon honom, ”Jag undrade bara varför ingen gav någon riktig förklaring till föräldrarna om varför de släppte den enda misstänkta de hade. Hon är en sörjande mamma som vill ha svar och—”

”Återigen, låt mig avbryta dig lite,” sa Clarence. ”Som du nog vet om, hanterar jag sörjande mammor och pappor och änkor ganska ofta. Bara för att du råkar ha en personlig relation till en av dem nu betyder inte det att jag kan bryta protokollet eller ’se åt ett annat håll,’ så att säga.”

”Du har arbetat så nära inpå mig. Du vet att jag bara vill det bästa.”

”Det gör du säkert. Men det sista jag behöver är en pensionerad FBI-agent som petar runt i en pågående utredning, oavsett hur oskyldigt det än verkar. Det måste du väl ändå förstå?”

Det helvetiska var just att hon förstod. Och ändå var hon tvungen att göra ett sista försök. ”Jag skulle se det som en personlig tjänst.”

”Ja, det skulle du nog,” sa Clarence, aningen nedlåtande. ”Men svaret förblir nej, agent Wise. Nu får du ursäkta, jag är på väg till rättssalen för att tala med en av de där sörjande änkorna jag nämnde. Jag är ledsen att jag inte kunde hjälpa dig.”

Han lade på utan att säga hejdå. Kate blev lämnad utan mycket annat att göra än att stirra på den långsamt skiftande solljusrutan på trägolvet. Hon övervägde sitt nästa steg och noterade för sig själv det kommissarie Greene hade sagt om att vara på väg in i rättssalen. Kate antog att det smarta vore att ta hans vägran som sitt nederlag. Men hans vägran förstärkte bara hennes lust att gräva djupare och starkare.

De sa ju alltid att jag hade en envis sida till mig som agent, tänkte hon då hon ställde sig upp från skrivbordsstolen, Det är skönt att se att vissa saker aldrig ändras.

***

En halvtimme senare parkerade Kate sin bil i garaget intill tredje distriktets polisstation. Med tanke på var mordet på Julie Meade—eller Julie Hicks, som hon hette som gift—hade inträffat, visste Kate att detta skulle vara den bästa källan för information. Det enda problemet var att förutom kommissarie Greene kände hon egentligen ingen på den avdelningen, särskilt inte nere i tredje distriktet.

Hon såg till att gå in med självsäkerhet. En observant polisman skulle lägga märke till ett antar saker: först och främst hade hon inte något tjänstevapen fastspänd på höften. Hon hade tillstånd att bära dolt vapen men med tanke på vad hon hade på lur tänkte Kate att det förmodligen bara skulle skapa fler problem än det löste att bli påkommen att vara det minsta lilla oärlig.

Och oärlighet var något som hon absolut inte hade råd med. Pensionerad eller ej, hennes rykte stod på spel—ett rykte hon hade kämpat för med näbbar och klor. Det gällde att ta det försiktigt de kommande minuterna, men hon välkomnade detta. Hon hade inte känt sig så här ängslig under hela sitt år som pensionerad.

Hon stegade in i receptionen, ett väl upplyst rum som separerades från ett mindre rum i mitten av en skiljevägg i glas. En kvinna klädd i uniform satt bakom receptionsdisken och stämplade i någon pärm. Hon såg upp på Kate när hon närmade sig, med ett ansikte som inte tycktes ha lett på flera dagar.

”Hur kan jag hjälpa dig?” frågade receptionisten.

”Jag är en pensionerad agent hos FBI och jag behöver kolla lite info om ett nyligen inträffat mord. Jag hoppades kunna få namnen på poliserna som har hand om fallet.”

”Har du ID?” frågade kvinnan.

Kate fiskade upp körkortet ur fickan och höll ut det genom hålet i glaset. Kvinnan betraktade det i så mycket som en sekund innan hon gav tillbaka det. ”Jag kommer behöva se ditt ID inom kåren.”

”Som jag sa, jag är pensionerad.”

”Jaha, och vem skickade hit dig? Jag kommer behöva deras namn och kontaktinformation och sedan får de fylla i en begäran för dig att ta del av informationen.”

”Jag hade faktiskt hoppats på att få skippa lagenligheterna.”

”Då kan jag inte hjälpa dig,” sa kvinnan.

Kate funderade på hur långt hon kunde dra ut på det. Om hon tryckte på för hårt skulle någon säkerligen meddela Clarence Greene, och då kunde hon få det hett om öronen. Hon frågade sig själv vilka andra vägar hon kunde ta. Den enda hon kunde komma på var ännu mer riskfylld än den hon försökte med nu.

Med ett suckande, ”Happ, tack ändå,” vände Kate på klacken och lämnade byggnaden. Hon skämdes en aning. Vad fan höll hon på med? Även om hon fortfarande bar på ID-kortet skulle det vara olagligt för polisen i Richmond att ge ut information utan godkännande från hennes handledare i DC.

Det vore en underdrift att kalla det förödmjukande när Kate till slut vandrade tillbaka till sin bil med en så fullkomlig känsla—känslan av att vara en helt vanlig civilperson.

Men en civilperson som avskyr att ta ett nej.

Hon tog fram sin mobil och drog upp Deb Meades nummer. När Deb svarade lät hon fortfarande trött och frånvarande.

”Förlåt att jag stör, Deb,” sa Kate, ”Men har du namn eller adress till expojkvännen?”

Det visade sig att Deb hade både och.

KAPITEL FYRA

Kate hade inte kvar sitt ID-kort från byrån men hon hade den sista polisbrickan hon hade ägt. Den stod lutad mot spiseln ovanför öppenspisen i hennes hem, som en relik från en svunnen tid, inte mer värd än ett slitet fotografi. När hon kom hem från tredje distriktet gick hon direkt fram till öppenspisen och tog ned brickan. Hon funderade hårt och länge på om hon också skulle plocka på sig sitt sidovapen. Hon gav sin M1911 en längtande blick men beslutade sig för att lämna den där den låg i nattduksbordslådan. Att ta den med sig dit hon var på väg skulle vara ett recept för ytterliggare problem.

Hon tog däremot handklovarna som delade rum med några andra skatter från hennes karriär i en skokartong under sängen.

Utifall att.

Hon lämnade huset och begav sig mot adressen som Deb hade gett henne. Det var ett ställe i Shockoe Bottom, en tjugo minuters bilfärd från Kates hem. Hon var inte nervös under resans gång men hon kunde känna en viss ivrighet gro inuti henne. Hon visste att det var en dålig idé att göra det hon planerade men samtidigt kändes det bra att vara ute på jaktmarkerna igen—även om det var i hemlighet.

Så fort hon nått hem till Julie Hicks expojkvän, en ung man vid namn Brian Neilbolt, kom Kate att tänka på sin make. Han dök upp i hennes huvud då och då men ibland verkade han vilja stanna en längre stund. Det gjorde han när hon svängde upp på den sista gatan. Hon kunde se honom skaka på huvudet i frustration.

Kate, du vet att du inte borde göra det här, tycktes han säga.

Hon flinade smalt. Ibland var saknaden efter honom så häftig, en passande kontrast till hur hon ibland kände att hon gått vidare efter hans bortgång lite väl snabbt.

Hon viftade bort spindelväven som minnena lämnat efter sig och parkerade bilen framför huset som Deb hade lett henne till. Det var ett ganska fint hus, delat i två olika lägenheter med varsina verandor. När hon klev ur bilen hörde hon genast att det var någon hemma; högljudda röster kom från huset.

Kate gick upp för den lilla ytterdörrstrappan och fick intrycket av att ha taget ett steg bakåt i tiden, närmare bestämt ett år tillbaka. Hon kände sig som en hemlig agent igen, trots den tomma platsen på höften där sidovapnet saknades. Fastän den känslan styrde henne framåt visste hon inte alls vad hon skulle säga efter att ha knackat på; hon var fortfarande bara en pensionerad agent.

Det fick inte stoppa henne. Hon knackade på dörren med samma fasad av auktoritet som hon hade haft för ett år sedan. Vid ljudet av den stökiga konversationen inomhus bestämde hon sig för att helt enkelt hålla sig till sanningen. Att ljuga i en situation som hon inte ens borde vara del av skulle göra saker och ting mycket värre, om hon blev påkommen.

Hon överraskades av mannen som öppnade dörren. Han var drygt hundranittio centimeter lång och minst sagt vältränad. Bara axelbredden i sig avslöjade en utförlig gymrutin. Han kunde lätt misstas som professionell brottare. Det enda som bedrog fasaden var ilskan i hans ögon.

”Nå?” sa han. ”Vem är du?”

Där kom det—tillfället hon hade längtat efter så utomordentligt mycket. Hon visade honom sin bricka.

Hon hoppades att den skulle hålla vikten mot hennes presentation. ”Jag heter Kate Wise, jag är en pensionerad FBI-agent och jag hade hoppats att få prata med dig en liten stund.”

”Om vadå?” frågade han i kort och koncis ton.

”Är du Brian Neilbolt?” frågade Kate.

”Ja.”

”Så då är Julie Hicks din exflickvän, eller hur? Tidigare Julie Meade?”

”Men vad fan, det här igen? Hör nu här, polisen har redan dragit mig ur huset för utredning. Ska FBI hålla på nu i stället?”

”Oroa dig inte, jag är inte här för en utredning. Jag vill bara ställa några frågor.”

”Det låter som en utredning,” sa han. ”Oavsett så sa du ju att du är pensionerad. Då är jag ganska säker på att jag inte behöver göra nåt du säger.”

Hon låtsades bli sårad över hans ord och lät blicken vandra ifrån honom. Egentligen försökte hon bara se förbi hans massiva siluett på vad som kunde tänkas vara bakom honom. Hon såg en resväska och två ryggsäckar lutade mot väggen. Hon såg även ett pappersark liggande ovanpå resväskan. En stor logga avslöjade att det var ett utskrivet kvitto från resebyrån Orbitz. Det verkade som att Brian Neilbolt tänkte lämna staden ett tag.

Kanske inte det bästa scenariot när ens exflickvän blivit mördad och man blir omedelbart intagen—och släppt—av polisen.

”Vart är du på väg?” frågade Kate.

”Det angår inte dig.”

”Vem pratade du med så högt i telefonen innan jag knackade på?”

”Återigen, det angår inte dig. Så om du ursäktar mig…”

Han tog tag i dörrhandtaget för att stänga men Kate stretade på. Hon tog ett steg framåt och använde foten som dörrstopp.

”Herr Neilbolt, jag ber bara om fem minuter av din tid.”

En våg av ursinne sköljde över hans ögon för att sedan spolas bort. Han sänkte huvudet och för ett ögonblick såg han ledsen ut. Ungefär lika ledsen som Kate hade sett paret Meades vara.

”Du sa att du är en pensionerad FBI-agent, eller hur?” frågade Neilbolt.

”Det stämmer,” bekräftade hon.

”Alltså inte anställd,” sa han. ”Då kan du dra åt helvete.”

Hon stod stadigt kvar för att visa att hon inte tänkte dra någonstans.

”Jag sa dra för i helvete bort från mitt hus!”

Han nickade och sträckte sig ut för att putta henne. Hon kände kraften i hans händer när de slog i hennes axlar och agerade så fort hon kunde. Hon blev genast imponerad av sina egna reflexer, hur de vaknade till liv tillsammans med muskelminnet.

När hon föll bakåt grabbade hon tag i Neilbolts högerarm med båda sina egna. Samtidigt sköt hon ut ett knä bakåt för att bromsa sitt fall. Hon gjorde sedan sitt bästa försök att höftkasta honom men hans vikt var alldeles för mycket för henne. När han insåg vad hon försökte göra kastade han en våldsam armbåge i hennes revben.

Andan slets ur henne men eftersom han hade slängt ut armbågen hade han tappat fästet. Hon försökte återigen med höftkastningen—och denna gång fungerade det. Men då hon hade satsat all sin styrka på den manövern, fungerade den lite för bra.

Neilbolt flög från verandan och landade i slutet av trappan. Han vrålade av smärta och försökte direkt ta sig upp på fötterna igen. Han såg upp på henne som i ett försök att förstå vad som just hänt. Driven av raseri och chock stapplade han uppför trappan mot henne, uppenbart omtöcknad.

Hon lurade honom med ett högerknä mot hans ansikte när han närmade sig toppen av trappstegen. När han drog sig åt sidan för att undvika attacken, fångade hon hans huvud och tvingade det återigen mot knät. Hon slog hans huvud ned i verandans trägolv medan han fäktade med armar och ben i ett desperat försök att få fäste på nytt. Kate var snabb att rycka handklovarna ur sin innerficka och spänna dem över hans handleder med en smidighet som bara trettio års erfarenhet kunde ligga bakom.

Hon backade ett steg och såg ned på Brian Neilbolt. Han stretade inte emot handklovarna. Han såg mest yrvaken ut, insåg hon.

Kates hand sökte mobilen för att ringa polisen och hon insåg hur skakig den var. Hon var uppjagad av adrenalinet som forsade genom henne. Och hon insåg att hennes läppar var dragna i ett leende.

Gud, vad jag har saknat det här.

Slaget mot hennes revben värkte något djävulskt—mycket mer än det hade gjort för fem eller sex år sedan, utan tvekan. Och inte brukade väl lederna och knäna göra så här ont efter ett litet bråk?

Hon lät sig själv njuta av det hon gjort en stund innan hon ringde polisen. Under tiden hon hade dem på luren förblev Brian Neilbolt lika groggig vid hennes fötter. Kanske undrade han hur en tjugo år äldre dam hade lyckats spöa honom så lätt.