KAPITEL SJU

Tre timmar senare satt Kate tillsammans med Logan under ett tälttak vid ett av borden på en italiensk uteservering. Logan mumsade i sig en köttbullemacka medan Kate njöt av pastasallad och ett glas vitt vin. Hon drack sällan—och nästan aldrig tidigare än fem på eftermiddagen—men detta var ett särskilt tillfälle. Blotta tanken av att snart få bli aktiv inom byrån igen var något som behövde firas, enligt henne.

”Så vilka slags fall håller du på med nu?” frågade Kate.

”Såna som skulle tråka ut dig, säkert,” sa Logan. Ändå visste hon att han skulle berätta; han berättade för att han älskade sitt jobb lika mycket som hon gjorde.

”Vi försöker ta ner några bedragare som mixtrar med bankomater, för det mesta. Sedan har jag typ ett partnerskap med några andra agenter på ett fall som verkar kunna grunda sig i en liten prostitutionsring i Georgetown… men det är allt.”

”Jäklar,” sa Kate.

”Sa ju det. Tråkigt.”

”Så långt ifrån de cold cases Duran nämnde? Vad vet du ens om dem? Hur länge har de spånat på sitt lilla sidoprojekt?”

”Ett tag, antar jag. Jag blev bara varse för två veckor sedan. Duran och några andra bakom-stängda-dörrar-typer frågade om några fall vi hade jobbat på som aldrig blev uppklarade. De undrade inte om metodik eller något sånt, bara detaljer och arkivplacering.”

”Och de sa inte varför?”

”Nepp. Och…vänta, varför låter du misstänksam? Jag som trodde du skulle glädjas över möjligheten.”

”Jo då, jag tänker låta mig glädjas så småningom... Men jag blir fundersam om det finns ett specifikt cold case de är extra intresserade av. Något måste ju ha satt igång deras plötsliga intresse i oupplösta fall. Jag tvivlar starkt på att det bara är ett sätt för Duran att få tillbaka mig.”

”Jag vet inte,” sa Logan, ”Du skulle förvånas över hur mycket folk har saknat dig. En del av de nyare agenterna pratar om dig som om du vore en mytologisk figur.”

Hon ignorerade komplimangen, fast i sitt tankespår. ”Och varför skulle han kalla in mig bara för att skicka tillbaka mig med uppmaningen att jag ska ta ledigt ett tag till innan vi börjar? Det får mig att undra. Vad nu den egentliga anledningen bakom det hela är, är den riktigt uttänkt än?”

”Tja, du vet,” sa Logan, ”Med tanke på hur mycket du överanalyserar hela grejen har han kanske rätt. Slappna av, Kate. Som han sa… det finns tonvis med pensionerade agenter som skulle dö för den här chansen. Så, ja, åk hem igen. Koppla av. Gör absolut ingenting.”

”Du känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte fungerar så,” sa hon. Hon drack en klunk vin och övervägde om han kanske ändå hade rätt. Kanske skulle hon bara njuta av det faktum att hon skulle få sin come-back. Tja, på sätt och vis.

”Så att ta pension ändrade inte på det, eller?” frågade Logan.

”Nej. Det har snarare förvärrat det. Jag verkar inte kunna sitta still. Det kliar i fingrarna. Korsord och stickning räcker inte för mig. Kanske vet Duran längst inne att jag är för ung för att släppas ut på bete.”

”Jo, men gräset där ute är ganska grönt och saftigt.”

”Och det är koskit överallt.”

Logan suckade och tryckte i sig den sista tuggan av hans macka. ”Okej,” sa han. ”Vissa av oss måste tillbaka till jobbet.”

”Lågt,” sa hon och hällde i sig det sista av vinet.

”Så vad ska du göra?” sa han. ”Dra hem igen?”

Helt ärligt visste hon inte säkert än. En del av henne ville stanna i DC bara för att. Hon kunde kanske shoppa lite eller söka sig till sina favoritställen i gallerian och bara sätta sig ned och reflektera. Det var en perfekt dag för den sortens aktivitet.

Men samtidigt ville hon hem. Hon hade inte haft någon tur med Brian Neilbolt men faktum var att någon hade mördat Julie Meade. Och än så länge verkade polisen handfallen.

”Jag vet inte riktigt,” sa hon. ”Jag kanske hänger kvar en stund men jag åker nog hem innan kvällen.”

”Om du ändrar dig, slå en signal. Det var verkligen trevligt att träffa dig, Kate.”

De betalade notan och skildes åt med en snabb kram. Redan innan Kate hade åkt fastnade hennes tankar på en specifik punkt som tycktes ha dykt upp från ingenstans.

Julie blev mördad i hennes hem medan hennes make var bortrest. Om det hade skett ett inbrott på något vis så har de inte nämnt det för mig. Varken polisen när de skällde ut mig eller Debbie och Jim. Om det hade skett ett inbrott… borde de ha nämnt det.

Det fick kugghjulen att snurra. Var gärningsmannen i huset för att han blev inbjuden? Eller för att han visste var extranyckeln låg?

Dessa frågor var droppen som fick bägaren att rinna över. När vinet hade gått igenom henne skulle hon omedelbart köra tillbaka till Richmond. Hon hade lovat Duran att hon inte skulle hamna i slagsmål med några fler.

Men hon hade inte sagt något om lite utredning.

Naturligtvis kom begravningen först. Hon skulle visa respekt, ge sitt beklagande och göra sitt bästa för att finnas där för Deb i morgon. Efter det skulle hon stiga in i sin gamla roll igen—möjligtvis med mer entusiasm än hon vågade erkänna.

KAPITEL ÅTTA

Eftermiddagen därpå befann sig Kate i den bakre raden bland sörjande vänner och släktingar som samlats tillsammans med familjen Meade på kyrkogården. Hon stod tillsammans med sitt lilla frukostgäng—Clarissa och Jane klädda i svart med ansikten som inte dolde deras upprivenhet—som hade hunnit ge Debbie sitt stöd tidigare under dagen. Debbie såg ut att ha ryckt upp sig lite sedan dagen hon bad Kate lägga sig i mordfallet. Hon grät öppet och släppte ut ett jämmer men hon var åtminstone psykiskt närvarande. Jim å andra sidan var en krossad man. En man som skulle återvända hem och maniskt grubbla över hur jävla orättvist livet kunde vara.

Kate kunde inte låta bli att tänka på sin egen dotter. Hon skulle behöva ringa Melissa efter ceremonin. Hon hade inte känt Julie Meade särskilt väl men baserat på konversationer hon haft med Debbie antog Kate att Julie hade varit runt samma ålder som Melissa, mer eller mindre.

Hon lyssnade på prästen som gick igenom de välbekanta bibelcitaten. Och medan hennes tankar var hos Debbie sträckte de sig även över frågan, hur kan detta ha skett? Hon hade inte frågat rakt ut om det fanns bevis för ett inbrott sedan hon kom tillbaka från DC men hon hade hållit öronen öppna. Varken Jane eller Clarissa hade nämnt något inbrott heller. Vilket var underligt då Clarissa tenderade att luska ut allt om alla, hon med sin näsa för skvaller.

Kate såg på Debbie och Jim och lade märke till en lång man som stod bredvid Jim. Han såg relativt ung ut och käck på ett välvårdat vis. Hon puffade till Jane med armbågen och frågade: ”Den långe bredvid Jim. Är det Julies man?”

”Ja, Tyler heter han. De hade inte varit gifta länge. Mindre än ett år, tror jag.”

Det slog Kate att hennes lilla Breakfast Club inte kände varandra särskilt väl trots allt. Visst, de visste om varandras före detta jobb, deras favoritkaffe och de drömmar och förhoppningar de hade inför pensionen—djupare hade de aldrig gått. Det var underförstått mellan dem. De pratade inte om sina familjer; de höll konversationerna ytliga, roliga, underhållande.

Det var förstås inget fel med det men det gjorde att Kate visste väldigt lite om familjen Meade. Allt hon visste vad att Julie var deras enda barn… precis som Melissa var hennes enda barn. Trots att Kate och Melissa inte var så nära som de en gång var, sved ändå tanken på att förlora henne.

När ceremonin var över och folksamlingen började dela upp sig i härvor av kramar och stela handskakningar hängde Kate och hennes kaffegrupp på. Kate drog sig tillbaka dit en mindre grupp människor stod halvt gömda för att röka. Hon rökte inte (det var för henne en vidrig vana) men hon kunde uppskatta att hålla sig utom synhåll för ett ögonblick. Hon skannade folkhavet och fick syn på Tyler Hicks. Han samtalade med ett äldre par som båda lät tårarna rinna fritt. Tyler däremot verkade göra sitt bästa för att hålla sina inne.

När det gamla paret hade gått gick Kate fram till honom. Tyler var redan på väg mot en medelålders kvinna och hennes två barn men Kate hann fram till honom först.

”Ursäkta,” sa hon och gled upp bredvid honom. ”Du är Tyler, eller hur?”

”Ja, det stämmer,” sa han. När han vände sig mot henne såg hon till slut allt elände målat på hans ansikte. Han var tömd, utmattad och allmänt ihålig. ”Känner jag dig?”

”För att vara ärlig, nej,” sa hon. ”Men jag är vän med Julies mamma. Jag heter Kate Wise.”

Igenkännande blixtrade till i hans ögon. Det fick honom att se vid liv ut, för bara en sekund. ”Jaha, jag har hört Debbie nämna dig. Du är polis eller nåt, va?”

”Nypensionerad men, ja, i stort sett.”

”Förlåt att hon skickade dig att ta reda på vad som hände med Julie. Jag kan tänka mig att det blev en stel situation.”

”Du behöver inte be om ursäkt,” sa Kate. ”Jag kan inte ens föreställa mig hur hon har haft det. Men lyssna… Jag ska göra det kort. Jag vill inte ta upp för mycket av din tid. Jag vet att Debbie ville att jag skulle kolla upp expojkvännen och fast jag inte har hunnit säga något till henne så vet jag att han är oskyldig.”

”Mrs. Wise, du behöver inte göra det här åt henne.”

”Jag vet,” sa hon. ”Men jag undrade om du kunde svara på några korta frågor.”

Han såg förolämpad ut men lyckades snabbt tygla det. Hans ansiktsuttryck gick från nyfiken till ledsen och han frågade: ”Tror du att det finns frågor värda att ställa?”

”Kanske.”

”Då kan jag svara på några. Men fort, är du snäll.”

”Självklart. Jag undrade om du hade sett någonting i huset när du kom hem den kvällen, något som inte var som det brukade. Kanske något som inte kändes viktigt med tanke på vad som hände med Julie. Kanske något du tänkte att du skulle kolla upp senare när saker och ting lugnat ned sig.”

Han skakade långsamt på huvudet och kastade en blick till hålet i marken där hans fru skulle hissas ned inom den närmsta timmen. ”Inte vad jag kommer på.”

”Inte ens några tecken på inbrott?”

Han vände tillbaka blicken till Kate och något uppskrämt fladdrade till i den. ”Vet du, jag har funderat på det där jag med,” sa han. ”Alla dörrar var låsta när jag kom hem, dagen därpå. Jag ringde på dörrklockan eftersom mina nycklar låg i ena väskan och jag orkade inte gräva efter dem. Men Julie öppnade aldrig. Jag hade inte ens övervägt det förrän igår när jag skulle sova. Någon tog sig in smidigt, utan att behöva göra inbrott. Och låste efter sig. Någon visste hur man tar sig in. Men det går inte ihop.”

”Och varför inte?”

”För att säkerhetslarmet har en kod som bara jag, Julie och städerskan känner till. Vi ändrar den varannan månad.”

”Inga misstankar runt städerskan eller hennes familj?”

”Nja, hon är drygt sextio och vi känner inte ens hennes familj. Polisen kikade på det men fann ingenting.”

”Och du då?” frågade Kate. ”Kan du komma på någon som möjligtvis skulle kunna ha gjort det?”

Han skakade på huvudet utan att ens tänka efter. ”Jag har spenderat varenda sekund sedan jag kom hem den dagen och hittade hennes kropp på att klura ut vem som skulle ha anledning att mörda henne—eller ens vara arg på henne. Jag kommer inte på någon.” Han stannade upp och gav henne ett skeptiskt uttryck. ”Du sa att du är pensionerad. Varför är du då intresserad i fallet?”

Hon gav det enda svaret som skulle antas acceptabelt. ”Jag vill bara göra vad jag kan för att hjälpa Debbie.”

Hon visste att sanningen var djupare än så. Och mer självisk, dessutom.

För att, genom att beblanda mig i det här fallet—till och med bara en aning—får jag mer mening i livet än jag haft på ett helt år nu.

”Jag uppskattar din hjälp,” sa Tyler. ”Och om du behöver någonting mer från mig, säg bara till.”

”Jag gör så,” sa hon och klappade honom tafatt på ryggen för att sedan lämna honom ensam med sin sorg. Sanningen var att hon förmodligen aldrig skulle tala med honom igen. Hon hade varit FBI-agent länge nog att känna igen en oskyldig och hjärtekrossad man när hon såg honom. Hon skulle satsa allt hon ägde på att Tyler Hicks inte låg bakom sin frus mord. Hon kände sig elak nog för att ha tagit upp hans tid på sin frus begravning. Hon skulle hålla sig borta från honom från och med nu; om han kunde hjälpa ännu mer fick han gå till polisen.

Hon återvände till sin bil och föll i led med den trötta trafiken som rörde sig bort från kyrkogården. Kate körde i tystnad tillbaka till sitt hus med tankar som susade fram och tillbaka mellan Melissa och hennes ofödda dotterdotter.

Hennes tankespår hejdades av mobilen som ringde. Skärmen visade ett nummer i stället för ett namn. Kate svarade misstänksamt, fortfarande uppskakad efter begravningen och alla tankar som den satt igång om hennes egen dotter.

”Kate Wise?” hördes en mansröst på andra änden.

”Ja, jag är Kate,” sa hon.

”Det är Randall Budd. Hur är läget?”