Kapitel två

Thor strövade i timmar bland kullarna, kokande inombords, tills han fann en slänt där han satte sig ned, höll armarna omkring knäna och blickade mot horisonten. Han såg hur vagnarna avlägsnade sig och molnet av damm de lämnade efter sig i timmar.

Det skulle inte bli några fler besök. Nu var han dömd att bli kvar här i byn, i åratal i väntan på en andra chans – om de nu någonsin skulle komma tillbaka. Och om hans far någonsin skulle tillåta. Nu skulle det bara bli han och hans far, ensamma i huset, och all hans fars ilska skulle nu gå ut över honom. Han skulle fortsätta som faderns springpojke, åren skulle gå och han skulle vara fast där i huset, fast i ett tarvligt liv – medan hans bröder vann ära och berömmelse. Det brände av harm i hans ådror över all orättvisa och förnedring. Det här var inte hur han ville leva sitt liv. Så mycket visste han.

Thor sökte desperat efter någon sorts lösning, något sätt att ändra på saker och ting. Men det fanns ingen lösning. Det här var de kort han fått att spela med av livet.

Efter att ha suttit i timmar på sluttningen reste han sig modfällt och började kryssa uppför de välbekanta kullarna, allt högre och högre. Det var ofrånkomligt att han till sist kom tillbaka, på väg till fårflocken på den högsta kullen. Allteftersom han klättrade så dalade den första solen, medan den andra nådde toppen av sin bana och kastade ett grönaktigt ljus. Thor tog tid på sig. Han släntrade långsamt fram och lossade stenslungan från bältet, utan att riktigt tänka på det. Lädret var slitet efter åratal av användning. Han fingrade i påsen vid höften där han hade sin samling av slungstenar, alla handplockade från bäckar och fall, och den ena lenare än den andra. Ibland sköt han mot fåglar och ibland mot olika gnagare. I början missade han jämnt. Men så en dag träffade han ett mål i rörelse, och efter det träffade han alltid vad han siktade på. Att slunga sten var nu en del av hans väsen – och det hjälpte dessutom för att bli av med en del av all ilska. Hans bröder kunde måhända hugga svärd genom vedträn – men de skulle aldrig kunna träffa en flygande fågel med sten.

Thor lade tankspritt en sten i slungan, lutade sig tillbaka, låtsades att målet var hans far, och slungade med all kraft. Han träffade en avlägsen trädgren som gick rakt av och föll till marken. När han insett hur lätt han dödade de djur han tog till måltavla så slutade han sikta på dem. Han nästan skrämdes av sin egen makt och hade ingen lust att skada något, så nu siktade han på grenar istället. Om det inte gällde en räv som var efter hans får förstås. Men de hade lärt sig att hålla sig undan, med följden att Thors hjord var tryggast i byn.

Thor tänkte på sina bröder och på var de befann sig just nu, och han kände hur han kokade av ilska igen. Efter en dagsritt skulle de anlända till Kungsgård. Han kunde se det framför sig. Hur de anlände under stort jubel, mottagna av folk klädda i sina finaste kläder. Krigare skulle hälsa dem, medlemmar av Silvergardet. De skulle tas emot och få en plats att bo i Legionens baracker, en plats att öva på kungens fält, och de finaste vapen. Var och en av dem skulle utnämnas till väpnare åt en berömd riddare. Och en dag skulle de själva bli riddare, med egen häst, eget heraldiskt vapen och egen väpnare. De skulle få delta i alla festligheter och äta vid kungens bord. Ett förtrollat liv. Och det hade just gått honom ur händerna.

Thor mådde rent fysiskt illa och försökte tvinga sig själv att tänka på annat. Men det var omöjligt. En del av honom, djupt inom honom, ropade att han inte skulle ge upp och att hans öde var bättre än det här. Han visste inte vad det var, men var helt säker på att det ödet inte fanns här. Han kände att han var annorlunda. Att det var något särskilt med honom. Att ingen förstod honom. Och att de alla underskattat honom.

Thor nådde den högsta kullen och såg sin fårhjord. Väl tränade som de var höll de fortfarande samman och tuggade nöjt på vad det fanns av gräs att äta. Han räknade dem och höll utkik efter den röda färg som han färgat in ullen på deras ryggar. När han räknat färdigt stod han som bedövad. Ett får saknades.

Han räknade igen, och så igen. Han kunde inte förstå det: ett saknades.

Thor hade aldrig förlorat ett får, och säkert var att hans far aldrig skulle låta honom komma undan med det. Ännu värre var att han avskydde själva tanken på att ett av hans får förlorats, och att det nu gick ensamt och oskyddat i vildmarken. Han avskydde synen av oskyldigt lidande.

Thor skyndade upp på toppen av kullen och spanade längs horisonten, tills han fick syn på det. Långt bort, med flera kullar emellan – där var ett ensamt får med ett rött märke i ullen. Det var det bångstyrigaste av hjordens får. Hjärtat sjönk i bröstet när han insåg att fåret inte bara flytt, utan flytt västerut och mot Mörkskogen, av alla platser.

Thor svalde. Mörkskogen var förbjudet område – för får, men också för människor. Det var bortom bygränsen, och så länge Thor haft ben att gå med så hade han också vetat att inte gå dit. Han hade aldrig varit där. Där – det kunde legender berätta – väntade en säker död och farliga djur, men inga kända stigar.

Thor såg upp mot den mörknande himlen och övervägde med sig själv. Han kunde inte överge det där fåret. Om han skyndade så fanns möjligheten att hinna tillbaka i tid.

Med en sista blick över axeln skyndade han iväg västerut, mot Mörkskogen. Mörka moln började samlas på himlen. Han hade en sugande, obehaglig känsla i magen, men hans ben tycktes bära honom av egen vilja. Det fanns ingen återvändo, inte ens om han önskat.

Det var som att springa rakt in i en mardröm.

*

Thor hastade nedför kullarnas, utan att stanna, och rakt in under Mörkskogens täta kronor. Stigarna slutade där skogen tog vid. Han sprang över okänd mark nu, löven från sommaren rasslade under hans fötter.

När han steg in i skogen uppslukades han av dunklet. Furorna tornade upp sig hindrade ljuset. Och det var kallare här, han kände en kåre när han korsade skogsgränsen. Det var inte bara mörkret, eller kylan – det var något annat, något som han inte kunde sätta namn på. En känsla av att vara iakttagen.

Thor såg upp mot de urgamla grenarna. De var knotiga, bredare än honom själv och vred sig och knakade i vinden. Han hade knappt gått femtio steg då han började höra märkliga läten av djur. Han vände sig om, men kunde knappt se den öppning han kommit ifrån. Redan nu kändes det som om det inte fanns någon väg ut. Han tvekade.

Mörkskogen hade alltid funnits där, i byns och i hans medvetandes gränsland som något dunkelt och gåtfullt. Ingen herde som förlorat ett får till skogen hade följt efter. Inte heller hans far. Sägnerna om den här platsen var för många och för olustiga.

Men det var redan något med den här dagen som fick Thor att inte längre bry sig, och kasta all försiktighet åt sidan. En del av honom önskade inget hellre än att korsa alla gränser, ta sig så långt som möjligt hemifrån och låta livet föra honom vart det ville.

Han fortsatte längre in, men stannade sedan, osäker på vart han skulle gå. Men han såg spår, grenar som böjts där fåret måste ha gått, och följde den riktningen. Efter en stund vände han igen.

Innan en timma passerat var han hopplöst vilse. Han försökte minnas den riktning han kommit ifrån – men det gick inte längre att vara säker. Olusten spred sig i maggropen, men han tänkte att enda vägen ut var framåt, och fortsatte.

Längre fram såg han sol tränga ned genom lövverket, och skyndade ditåt. Han kom till en glänta, och stannade framme vid kanten. Han stod som förstenad – oförmögen att tro sina ögon.

Med ryggen mot Thor, klädd i en lång, blå sidenkappa stod en man. Nej – inte en vanlig man, det kände han även på avstånd. Han var något annat. Kanske en druid. Han stod där, rak, lång och med huvudet täckt av en kåpa – helt stilla och till synes utan ett bekymmer i världen.

Thor stod kvar, osäker på vad han borde göra. Han hade hört det talas om druider, men aldrig mött någon. Av tecknen sydda på kåpan och dess gyllene utsmyckning syntes att det inte heller var vilken druid som helst: det där var kungliga tecken, tecken som hörde till hovet. Thor begrep det inte. Vad gjorde en kunglig druid här ute?

Efter vad som kändes som en evighet vände sig druiden långsamt och såg på honom. Thor förstod då att det var ett ansikte han kände igen, och ett som fick honom att tappa andan. Ansiktet var ett av rikets mest kända – det hörde till kungens druid, Argon: rådgivare till Västerrikes kungar i århundraden. Vad han gjorde här, långt från Kungsgård och mitt i Mörkskogens hjärta var en gåta. Thor började undra om alltsammans var inbillning.

”Nej, dina ögon förråder dig inte.” Argon talade, med blicken riktad mot Thor.

Rösten var djup, uråldrig, som om det var träden som talade. Hans stora, kristallklara ögon tycktes se rakt in i Thor, och mäta och väga honom. En stark kraft strömmade ifrån honom – det var som att stå inför solen.

Thor knäföll och böjde huvudet.

”Herre”, sa han. ”Jag beklagar att jag stört er.”

Brist på aktning inför en av kungens rådgivare innebar fängelse eller död, det hade Thor fått lära sig sedan barnsben.

”Ställ dig upp, gosse”, sa Argon. ”Om jag önskat att du skulle knäfalla så hade jag sagt det.”

Thor reste sig långsamt och såg på honom. Argon tog flera steg närmare. Han blev stående och stirrade, tills Thor kände sig illa till mods.

”Du har din mors ögon”, sa Argon.

Thor baxnade. Han hade aldrig mött sin mor, eller någon annan hans far som känt henne. Man hade sagt att hon dött i barnsäng när han föddes. Det hade alltid givit honom skuldkänslor, och han misstänkte att det var orsaken till att hans övriga familj hatade honom.

”Jag tror att du misstar mig för någon annan”, sa Thor. ”Jag har ingen mor.”

”Har du inte?”, frågade Argon med ett leende. ”Så du är född helt av manfolk?”

”Vad jag menar, herrn, är att min mor dog när jag föddes. Jag tror att du mistar mig för någon annan.”

”Du är Thorgrin av klanen McLeod, yngst av fyra bröder – och den ende som inte valdes ut.”

Thor bara stirrade. Han visste inte vad han skulle tro. Att någon av Argons betydelse visste vem han var – det var mer än han kunde begripa. Han kunde inte ens föreställa sig att någon utanför byn visste vem han var.

”Men… hur kan du veta det?”

Argon log, men svarade inte.

Thor blev genast nyfiken.

”Hur…”, fortsatte han, och försökte hitta de rätta orden, ”…hur kan du känna till min mor? Har du träffat henne? Vem var hon?”

Argon vände och gick sin väg.

”Frågor får vänta till en annan gång”, sa han.

Thor såg honom gå, full av frågor. Det var ett så förvirrande och märkligt möte, och allt gick så fort. Han kunde inte låta Argon gå utan skyndade efter.

”Vad gör du här egentligen?”, frågade Thor samtidigt som han sprang för att komma ikapp. Argon gick raskare än vad det verkade, stödd på en stav vit som elfenben och med uråldrig utseende.

”Du väntade väl inte på mig, eller gjorde du det?”

”Vem annars?”, frågade Argon.

Thor hastade efter, vidare in i skogen och bort från gläntan.

”Men varför väntade du på mig, och hur kunde du veta att jag skulle vara här? Vad är det du vill?”

”Många frågor”, sa Argon. ”Du fyller luften med dem. Istället borde du lyssna.”

Thor följde efter, allt djupare in i skogen, och gjorde sitt bästa för att hålla mun.

”Du kom för att söka ditt förlorade får”, konstaterade Argon. ”Ett storsint åtagande. Men du slösar med din tid. Den tackan överlever inte.”

”Hur kan du veta det?”

”Jag känner till hela världar som du aldrig kommer veta om, pojke. Inte ännu i vilket fall.”

Thor grubblade samtidigt som han skyndade för att hänga med.