Hans far och bröder satt hukade över frukostbordet, redan klädda i sina bästa kläder. Vid hans ord flög de upp och rusade förbi honom ut på gatan, med en och annan tackling mot axlarna på vägen.

Thor följde efter, och sedan stod de där med blickarna mot horisonten.

”Jag ser inte en enda”, sa Drake, som var äldst, med sin djupa basstämma. Med de bredaste axlarna, och samma kortklippta hår som sina bröder blängde han ned mot Thor, som vanligt.

”Inte jag heller”, upprepade Dross, som bara var ett år yngre och alltid höll med Drake.

”De är på väg!”, snärtade Thor tillbaka. ”Jag svär!”

Hans far vände sig om och tog ett fast tag om hans axlar.

”Och hur vet du det?”, frågade han uppfordrande.

”Jag såg dem.”

”Hur då? Varifrån?”

Thor tvekade. Nu var han fast. Hans far visste förstås att den enda plats där Thor kunde ha sett dem var ifrån toppen av kullen. Nu var han inte säker på vad han skulle svara.

”Jag … klättrade upp på kullen …”

”Med fårhjorden? Du vet ju att de inte skall gå så långt.”

”Men det var ju något särskilt idag. Jag var tvungen att se.”

Hans far blängde ilsket ned på honom.

”Gå in och hämta dina bröders svärd, och putsa skidorna så att de kommer till sin rätt, innan kungens män hinner hit.”

När fadern var färdig vände han ryggen mot honom till bröderna igen. De stod alla tre på vägen, med blickarna spanande.

”Tror du de väljer oss?”, frågade Durs, som var yngst av de tre men ändå hela tre år äldre än Thor.

”De är korkade om de inte gör det”, svarade fadern. ”De har ont om män i år. Det har tydligen blivit en liten kull – annars skulle de inte ha brytt sig om att komma hit. Stå rakt bara, alla tre, och upp med hakan och ut med bröstet. Se dem inte rakt i ögonen, men titta inte bort heller. Var starka och självsäkra. Visa ingen svaghet. Den som vill bli med i Legionen måste bete sig som om han redan var det.

”Ja far”, svarade sönerna med en mun, och ställde upp sig.

Han vände sig om och stirrade stint igen på Thor.

”Vad, är du fortfarande här?”, sa han. ”In med dig!”

Thor stod kvar, tveksam. Han ville inte vara olydig mot sin far, men han var tvungen att säga något. Hjärtat bultade i bröstet när han övervägde med sig själv. Han beslöt att det var bäst att lyda, hämta svärden och sedan tala klarspråk. Att helt vägra skulle inte hjälpa.

Thor rusade in i huset och ut till vapenförrådet på bakgården. Han fanns brödernas tre svärd. De var vackra vapen alla tre, dyrgripar krönta med silverfästen. De var dyrbara gåvor som hans far slitit för i åratal. Han tog alla tre, förvånades som alltid av deras vikt, och sprang sedan tillbaks igen genom huset.

Han spurtade fram till bröderna och gav var och en sitt svärd. Därefter vände han sig till sin far.

”Vad nu då, ingen puts?”, sa Drake. Fadern vände sig om med en ogillande min, men innan han hann säga något hade Thor börjat tala.

”Far, snälla. Jag måste tala med dig!”

”Jag sa ju åt dig att putsa …”

”Snälla, far!”

Hans far blängde tillbaka och övervägde med sig själv. Han måste ha sett allvaret i Thors ansikte, för slutligen sa han, ”Nå?”.

”Jag vill också ställa upp. Med de andra. För Legionen.”

Brödernas skratt vällde upp bakom hans rygg och fick rodnaden att bränna i ansiktet.

Men hans far skrattade inte. Istället blängde han mer ilsket än förr.

”Så det vill du?”, frågade han.

Thor nickade jakande.

”Jag är fjorton. Jag har rätt att ställa upp i uttagningen.”

”Fjorton är den nedre gränsen”, sa Drake med förakt över axeln. ”Om de valde dig skulle du vara yngst. Tror du verkligen att de skulle välja dig före någon som mig, som är fem år äldre?”.

”Du är uppstudsig”, sa Durs. ”Det har du alltid varit.”

”Thor vände sig mot bröderna. ”Det är inte er jag frågar”, sa han.

Han vände sig åter mot fadern, som fortfarande blängde mot honom.

”Snälla far”, sa han. ”Ge mig bara en chans. Det är allt jag ber om. Jag vet att jag är ung, men jag skall visa vad jag duger till med tiden”.

Fadern skakade på huvudet.

”Du är ingen soldat pojk, inte som dina bröder. Du är herde. Det är här du hör hemma, hos mig. Du skall sköta dina sysslor, och sköta dem väl. Man skall inte sikta för högt. Lär dig uppskatta livet som det är istället.”

Thor såg livet falla samman framför ögonen och kände hur hjärtat gick sönder i bröstet.

Nej, tänkte han. Det kan inte vara sant.

”Men far …”

”Nu tiger du!”, skrek han, så högt att det skar genom luften. ”Det räcker nu. Här kommer de. Håll dig undan, och du gör bäst i att uppför dig under tiden de är här.”

Hans far klev fram och skyfflade Thor åt sidan, som något han helst slapp se. Det sved i bröstet där han knuffats av den köttiga handflatan.

Nu hördes ett muller, och folk kom ut husen och trängdes längs gatorna. Ett dammoln som växte sig allt större förebådade följet, och en kort stund senare kom de, tolv vagnar med förspända hästar i ett muller som liknade åska. De kom som en armé som plötsligt belägrade staden, och stannade i närheten av Thors hem. Nu stod hästarna där. De frustade och stegrade sig. Det dröjde länge innan dammet föll till marken, och Thor gjorde sitt bästa för att stjäla en glimt av deras vapen och rustningar. Aldrig tidigare hade han kommit så nära Silvergardet, och hjärtat bultade i bröstet.

Soldaten på hingsten i täten steg av. Där var han nu, en äkta man av Silvergardet, klädd i glänsande ringbrynja och med ett långsvärd fästat i bältet. Han såg ut att vara i trettioårsåldern, en kämpe med skäggstubb, ärr över kinden och näsan bruten i strid. Thor hade aldrig sett en kraftigare karl, dubbelt so bred som de andra och en hållning som visade att det var han som gav order.

Soldaten klev ned i vägdammet. Sporrarna klirrade när han steg fram mot de pojkar som ställt upp.

Överallt i byn stod dussintals hoppfulla pojkar i givakt. Att bli en i Silvergardet innebar ett liv av heder och strid, ryktbarhet och ära. Till det kom förläningar, titel och rikedomar. Det betydde de bästa giftermålen och den bästa jorden och ett liv att var stolt över. Det var en ära för familjen. Och det första steget var att värvas till Legionen.

Thor granskade de stora, gyllene vagnarna och förstod att de inte kunde ta hur många rekryter som helst. Riket var stort, och det fanns många städer och byar att besöka. Han svalde, chansen var verkligen ännu mindre än han trott. Han behövde vinna över alla andra pojkar – många redan prövade kämpar – och däribland sina egna tre bröder. Han kände hur modet sjönk i bröstet.

Thor kunde knappt dra andan när soldaten stegade fram i tystnad och granskade raden av hoppfulla pojkar. Han började på den andra sidan av gatan och gick långsamt runt i cirkel. Thor kände naturligtvis de andra pojkarna. Han visste också att några av dem själva inte ville värvas, även om deras familjer gärna skulle skicka iväg dem. De var rädda, och de skulle bli dåliga soldater.

Thor kände hur förödmjukelsen brände i honom. Han hade samma rätt att bli vald som de andra. Bara för att hans bröder var äldre och större så var det inte rätt att han förnekades sin chans att bli vald. Han glödde av hat mot sin far och kände hur han höll på att explodera, allteftersom soldaten kom närmare.

Soldaten stannade för första gången, framför hans bröder. Han granskade dem uppifrån och ned och tycktes imponerad. Han sträckte ut armen, tog ett tag om en av deras svärdsskidor och drog till, som för att pröva hur väl den var fästad.

Han brast ut i ett leende.

”Ännu har du inte använt ditt svär i strid, eller har du?”, frågade han Drake.

För första gången i livet såg Thor att Drake var nervös. Han svalde.

”Nej, herre, men jag har ofta använt det i träning, och jag hoppas att …”

”I träning!”

Soldaten gav en rungande skrattsalva och vände sig mot de andra soldaterna, som stämde in och skrattade Drake rakt i ansiktet.

Drake rodnade, illröd i ansiktet. Det var första gången Thor sett honom generad, vanligen så var det han som generade andra.

”Ja, då skall vi verkligen låta fienden veta att frukta dig – du som svingar svärdet i träning!”

Soldaterna skrattade igen.

Sedan vände sig soldaten mot hans andra bröder.

”Tre pojkar av samma släkt”, sa han och gned skäggstubben.

”Det kan vara användbart. Det är bra mått på er alla tre. Men oprövade. Ni kommer behöva mycket träning för att klara er.”

Han väntade en stund.

”Jag förmodar att vi kan finna rum.”

Han nickade mot vagnen sist i ledet.

”Hoppa in, och låt det gå undan. Innan jag ändrar mig.”

Thors tre bröder sprang mot vagnen, brett leende. Thor märkte att hans far log brett också han.

Men själv var han nedslagen när han såg dem gå.

Soldaten vände och fortsatte mot nästa hem. Thor stod inte ut längre.

”Herrn!”, ropade han ut.

Hans far vände sig och blängde mot honom, men Thor brydde sig inte längre.

Soldaten stannade, fortfarande med ryggen mot honom, och vände sig sedan långsamt.

Thor tog två steg framåt. Hjärtat bultade och han stack ut bröstet så långt han kunde.

”Jag har inte blivit granskad, herrn”, sa han.

Soldaten såg överraskad på honom, upp och ner, som om han var ett skämt.

”Har jag inte?” frågade han, och brast ut i skratt.

Hans män skrattade de också. Men Thor brydde sig inte. Det här var hans chans, det var nu eller aldrig.

”Jag vill gå med i Legionen!”, sa Thor.

Soldaten klev fram emot Thor.

”Jaså, det vill du?”

Han såg road ut.

”Och är du ens inne på ditt fjortonde år ännu?”

”Det är jag, herrn. Sedan två veckor.”

”Två veckor sedan!”

Soldaten vrålade av skratt, precis som alla hans män bakom honom.

”Ja, i så fall lär fienden darra när de ser dig.”

Thor kände hur han skakade av harm. Han var tvungen att göra något, det fick inte sluta så här. Soldaten vände om och började gå – men Thor kunde inte låta det hända.

Thor steg fram och skrek: ”Herrn! Ni gör ett misstag!”

Ett förskräckt andetag gick som ett sus genom folkmassan, och soldaten stannade och långsamt vände sig om.

Nu blängde han bistert.

”Dumma pojke”, sa Thors far, och grep honom om skuldrorna, ”gå genast in igen!”

”Det gör jag inte!” Thor röt, och skakade av sig faderns grepp.

Soldaten klev fram mot Thor och hans far backade undan.

”Känner du till straffet för den som förolämpar Silvergardet?”

Thors hjärta hamrade, men han visste att han inte kunde vika undan.

”Förlåt honom herrn”, sa hans far. ”Han är bara en gosse, och …”

”Det är inte dig jag talar med”, sa soldaten. Han gav en isande blick som tvingade Thors far att se bort.

Han vände sig åter mot Thor.

”Svara mig!”, sa han.

Thor svalde, oförmögen att tala. Det var inte så här han hade tänkt sig att det skulle gå på den här dagen.

”Att förolämpa Silvergardet är att förolämpa kungen själv”, sa Thor fogligt, upprepande vad han lärt sig innantill.

”Riktigt”, svarade soldaten. ”Vilket innebär att jag kan ge dig fyrtio piskrapp om jag så önskar.”

”Min tanke var inte att förolämpa, herrn”, sa Thor. ”Jag vill bara bli vald. Jag ber. Jag har drömt om det här i hela mitt liv. Snälla. Låt mig komma med.”

Soldaten stod där, och långsamt veknade också hans bistra min. Efter en lång stund skakade han på huvudet.

”Du är ung, pojke. Ditt hjärta är stolt, men du är inte redo. Kom tillbaka till oss när du har växt till dig.”

När det var sagt vände han om och klev iväg, nästan utan en blick på de andra pojkarna. Han steg snabbt upp i sadeln.

Thor stod där modlös. Han såg följet bryta upp, och lika snart som det kommit hade det försvunnit igen.

Det sista Thor såg av karavanen var hans bröder, som satt bakpå den sista vagnen, med ogillande, hånfulla blickar i hans riktning. De fördes bort framför ögonen på honom, bort därifrån och till ett bättre liv.

I bröstet kändes det som om han ville dö.

Allteftersom lugnet återvände drog sig folk tillbaka till sina hem.

”Inser du hur dum du var där, korkade unge?” Thors far snäste och greppade honom runt skuldrorna. ”Begriper du inte att du kunde ha förstört dina bröders alla möjligheter?”

Thor sköt bryskt undan sin fars händer, men fick då en örfil med handens baksida istället.

Thor kände hur det sved och blängde tillbaka mot fadern. För första gången så var det en del av honom som längtade efter att slå tillbaka. Men han höll igen.

”Försvinn nu och hämta tillbaks mina får. Och det på en gång! Och när du kommer tillbaka skall du inte förvänta dig någon mat från mitt håll. Du blir utan ikväll, så får du tänka över vad du gjort.”

”Jag kanske inte alls kommer tillbaka!”, skrek Thor när han stormade iväg, bort från hemmet, upp mot kullarna.

”Thor!” Hans far ropade efter honom, medan andra bybor stannade till och stirrade.

Thor klev bara snabbare fram och började sedan springa. Han ville komma så långt bort från den här platsen som möjligt. Han märkte knappt att han grät och att tårarna strömmade nedför kinderna. Allt han drömt om låg krossat.