— Å, så han säger; en kunde tro att han ville raljera med en gammal käring.

— Nej, si jag menar alltid vad jag säger, försäkrade Carlsson trovärdigt, och ska jag hålla steg med moster, så blir jag svett.

— Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte gumman och stannade för att pusta. Här ser Carlsson skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om sommarn, när de inte är ute på kobbarne.

Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen och fann, att där stod många famnar bryggved i mått och att där fanns goda timmer på roten.

31

— Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och här ligger skatar och ris kvar i en enda bråte, så varken ryss eller rackare kan komma fram!

— Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och nu får en råda och ställa som en vill; och han skall nog ordna det bra, är jag säker om; inte sant, Carlsson.

— Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör sitt, och det får moster hjälpa under med, ältade Carlsson, som kände i andanom att det icke skulle bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som korporal, där gemenskapen var äldre i gården.

Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle kunna intaga och bevara sin överhöghet, vilken han hos gumman inplantade som huvudvillkoret för gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle predikan läsas, men ingen av karlarne var synlig. De två skyttarne hade gått på skogen med bössorna, och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon solig backe, för så var det alltid när man skulle höra Guds ord. Carlsson försäkrade, att de kunde reda sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn till köket, fingo de också ett ord med till livs, under det grytorna kokade. Och när gumman yttrade oro över att hon ej skulle kunna läsa, var Carlsson genast redo att åtaga sig värvet.

— Ock-ock-ock! han hade läst så många predikningar i sin dar hos advokatfiskaln, så det skulle inte felas.

Gumman tog almanackan och slog upp dagens text, som i dag på andra söndan efter påsk befanns handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt 32 på golvet, så att han kunde inbilla sig att församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog han upp i psalmboken och började med hög röst, löpande på tonskalan, som han hört kolportörerna göra, och själv gjort, predika opp texten:

— »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag är den gode herden: den gode herden låter sitt liv för fåren; men den som lejder är, och icke är herden, vilken fåren icke tillhöra, ser ulven komma och övergiver fåren och flyr.»

En underlig känsla av personligt ansvar bemäktigade sig uppläsaren, när han uttalade orden: jag är den gode herden, och han tittade ut genom fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda lejda flyktingarne Rundqvist och Norman.

Gumman nickade sorgset bifallande och tog katten upp i knä, som om hon öppnat sin famn för det förlorade fåret.

Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande röst, såsom om han skrivit det själv:

— »Men den lejde flyr» — ja han flyr, broderade han — »ty han är lejd» — skrek han — »och vårdar intet om fåren.

Jag är den gode herden, och känner mina får, och mina känna mig» — tog han utantill efter, som det var ett språk ur katekesen. — Därpå sänkte han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en djup sorg över mänskornas ondska och framsuckade, starkt betonat och med sidoblickar, icke utan ett visst illmarigt underförstånd, såsom om han med smärta angav några okända skälmar, utan att precis vilja stå för anklagelsen:

— »Jag haver ock andra får, som icke äro av 33 detta fårahuset; dem måste jag ock draga härtill; och de skola höra min röst!» Och med ett förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt, förtröstansrikt, viskade han:

— »Och det skall vara ett fårahus, och en herde.»

— Och en herde! ekade gumman, som hade sina tankar på helt andra håll än Carlsson.

Därpå grep han an postillan; gjorde ett överslag över sidornas antal, grinade surt, när han såg, att det var »en lång rackare», men tog mod till sig och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något på sidan om hans syften och höll sig mera till den kristligt symboliska meningen, varför intresset ej var så livligt som vid texten. I en rasande fart durkade han genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom till vändningarne, så att han kunde väta på tummen och vända två blad på en gång, utan att gumman märkte något.

Men när han såg, att slutet kom nära, och han misstänkte amen skulle ta törn, sackade han av; men det var för sent, ty i sista vändningen hade han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad, så att han stötte på amen högst upp på sidan, alldeles som om han slagit huvet i en vägg. Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på klockan, varför Carlsson tog om amen en gång till med litet garneringar »i fadrens, sonens och den helige andes och för Jesu vår frälsares skull».

För att avrunda slutet och försona vad han brutit, läste han ett fadervår, så långsamt och tärande, att gumman, som kommit mitt i solskottet, nickade ihop en gång till och hann morna sig, under det 34 Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack ner huvet i vänstra handen för att göra en tyst bön, som ej kunde avbrytas.

Gumman, som också kände sig brottslig, ville ådagalägga sin uppmärksamhet med att i självvalda ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten och frälsarens egna ord, att det inte gick an med mindre, än att det skulle vara ett fårahus och en herde! En uteslutande, en för alla, en, en, en!

Clara hojade med detsamma till middag, och nu hördes ur skogens djup två glada igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists mera originella po! som ingen kunde misstaga sig på.

Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med lätta steg skynda till matgrytan, där de mottogos av lindriga förebråelser av gumman för uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som bedyrade, att de icke hört någon kalla på dem, annars skulle de genast ha kommit.

Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid middagsbordet, men Rundqvist talade i dunkla tungomål om jordbrukets högst »markvadiga» framsteg, så att Carlsson förstod, att han redan var invigd och upptagen i oppositionspartiet.

Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta med mjölk och pepparkorn, bestått anrättningen, gick allt manfolk på avskilda rum att sova, men Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute på backen, där det fanns en torr sten, vände ryggen mot stugfönstren, medan han slumrade lite, 35 vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en eljes till spillo given söndagseftermiddag.

När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid åtgått för att göra andakten trolig, reste han på sig, gick in i stugan utan att knacka och röck fram med sin begäran att få se kammaren. Gumman ville uppskjuta och förebar rengöring och annat mer, men Carlsson stod på sig och blev förd opp i vinden, där verkligen längst in under takstolarne en liten fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett fönster på gaveln, som nu var dolt av en blårandig rullgardin. Kammaren upptogs av en säng och ett litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin. På väggarne hängde något, som genom de vita, skylande lakanen såg ut som kläder och vid närmare påseende även befanns vara det, ty här stack en rockkrage upp med sin hängare, här slank ett byxben fram. Nedanför stod ett helt stall med skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid dörren en väldig järnbeslagen kista med en driven låsskylt av koppar.

Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade fönstret för att släppa ut den av fukt, kamfer, peppar och malört blandade luften, samt lade mössan ifrån sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova gott, och mot gummans farhågor om kylans störande inflytande, bekände han sig vara van att ligga kallt, vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det varma köket.

Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först ta ut kläderna för att de inte skulle bli tobaksrökta, men Carlsson lovade att inte röka tobak och bad och besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville 36 inte alls se åt dem, och moster skulle inte göra sig omak och rusta om för hans räkning. Han skulle krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in där, för han förstod nog, att moster var rädd om sina tillhörigheter, och här tycktes vara fasligheter med moltum.

När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, knogade opp sin kista och sitt brännvinskrus, hängde sin tröja på en spik vid fönstret och ställde sina sjöstövlar bredvid de andra skoparen.

Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten skulle närvara, för nu skulle arbetet utdelas och var man få sin post.

Gusten anträffades med någon svårighet och förmåddes sitta en stund i stugan; men han deltog ej i förhandlingen, och svarade på tillfrågningar endast med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett ord, satte sig på tvärn.

Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa honom med sakkännedom, inge honom aktning med den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten var försvunnen, innan man visste ordet av.

Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk i töcken, som snart drogo upp och täckte himlen med små fjädermoln; luften förblev ljum. Carlsson spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen; vandrade vidare under de blommande, ännu halvt genomskinliga hasselbuskarna, som bildade liksom en tunnel över det drog där strök fram och ledde till sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av uppköparens jakt.

37

Plötsligen stannade han och fick genom enbuskarne sikte på Gusten och Norman, som voro uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig och med bössorna på helspänn och lägg an tittade sig omkring åt alla håll och kanter.

— Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt dock att Carlsson hörde det och, troende sig vara åsyftad, stack sig undan i buskarne.

Men över de unga granarne kom en fågel flygande, långsamt och knägigt som en uggla, med slokiga vingar, och strax därpå kom en till.

— Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så pang! pang! ur båda bössorna, ur vilka haglen och röken stodo som kvastar.

Det knastrade i en björks kvistar och en morkulla dinglade ner ett stenkast från Carlsson.

Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet, som gav anledning till en liten meningsväxling.

— Den har fått vad den behövde, sade Norman och burrade opp bröstfjädrarne på den ännu varma fågeln.

— Jag vet en till, som skulle ha vad han behövde! menade Gusten, som reds av andra bitankar oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga på kammarn nu också!

— Nej, ska han? vädrade Norman.

— Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom inte vi visste det bättre än han, vad som är ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst, så länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han få se på besen! Inte är jag den, som väjer för en sån där friskalare! Kom han bara, så ska han få 38 känna på att sitta hårt! — Tst! nu kommer den andra igen!

Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på passet igen, men Carlsson smög sig varligt hem, besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart han gjort vederbörliga rustningar.

Om aftonen, när han kom upp på kammaren, fått ner rullgardinen och tänt på ljuset, kände han sig först något beklämd, emedan han var ensam; och en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån kröp över honom. Förr var han alltid van att alla tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo att höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare, när han ville språka. Nu var det tyst omkring honom, så tyst att han, av vanan, väntade sig bli tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro; och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar i talat ord, började fyllas med ett överskott av oförbrukat tankefrö, som grodde och sprängde och ville ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, så att sömnens vila ej kunde infinna sig.

Han tog sig då före att vandra i strumplästen fram och åter, mellan fönstret och dörren i den trånga kammaren och samlade hela sin uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade göromålen i huvet, utdelade dem; bemötte invändningar i förskott, övervann hinder, och efter en timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som nu kändes ordentligt och upplinjerat som en kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på sin plats och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde överskåda ställningen.

Därpå gick han i säng, och när han kände sig 39 ensam mellan de rena friska lakanen, utan fruktan att någon skulle under nattens lopp komma och störa honom, fann han sig liksom mera självägande över sin person, som en avläggare, den där nu satt egna rötter och var färdig att avskäras från moderbusken och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med större möda, men också med större lust.

Och så somnade han för att möta livets måndagsmorgon och arbetsvecka.