Thor satt på sin häst, med sin far vid sin sida, McCloud på sin andra, och Rafi stod nära. Bakom dem satt tiotusentals soldater från Riket, huvud-divisionen av Andronicus armé, med bra disciplin och som tålmodigt väntade på Andronicus order. Alla stod på en kant, kollade upp mot höjderna, med deras toppar som var täckta av snö. Ovanpå bergen var McClouds stad, Höglandia, och Thor spände sig när han såg tusentals av trupper gå ut ur staden och rida mot dem, beredda för strid. ”Detta var inte MacGils män; de var soldater från Riket. De hade en rustning som Thor kände igen; när Thor tog ett stadigare grepp om sitt svärd, så var han inte säker på exakt vilka de var, eller varför de attackerade. ”McClouds, mina tidigare män,” förklarade McCloud till Andronicus.” Alla är bra McCloud soldater. Alla än som jag tränat och kämpat med.” ”Men nu har de vänt sig mot dig,” observerade Andronicus. ”De attackerar, och möter dig i strid.” McCloud skrockade, han saknade ett öga, och halva hans ansikte var täckt med Rikets sigill, det såg groteskt ut.
”Jag är ledsen min lord,” sa han. ”Det är inte mitt fel. Det är min son, Bronson. Han har vänt mitt folk mot mig. Om det inte vore för honom, skulle de alla vara med mig just nu för en stor sak.” ”Det är inte på grund din pojke,” rättade Andronicus, med stål i sin röst, som vände sig mot honom. ”Det r för att du är en svag befälhavare och en svag far. Misslyckandet i dig är misslyckandet i din son. Jag borde ha vetat att du inte klarar av att kontrollera dina egna män. Jag skulle ha dödat dig för länge sedan.” McCloud svalde nervöst. ”Min lord, du borde också tänka på att de inte bara slåss mot mig, utan dig också. De vill ta bort Ringen från Riket.” Andronicus skakade sitt huvud, och pillade på sitt halsband med krympta huvuden. ”Men du är på min sida nu,” sa han. ”Så att kämpa mot mig är att kämpa mot dig också.”
McCloud drog sitt värd, och pekade mot den mötande armén. ”Jag ska slåss mot, och döda varenda en av mina egna män,” konstaterade han. ”Jag vet att du kommer det, ” sa Andronicus. ”Om du inte gör det, så gör jag det själv. Jag behöver inte din hjälp, mina män kommer att göra mer skada än du någonsin kan drömma om, speciellt när de leds av min egen son, Thornicus.” Thor satt på sin häst, och hörde svagt deras konversation, men samtidigt hörde han ändå ingenting. Han var i en dvala. Hans sinne svävade med gamla tankar som han inte kände igen, tankar som pulserade genom hans hjärta och fortsatte att påminna honom om den trohet som han var skyldig sin far, hans plikt att slåss för Riket, av hans öde som son av Andronicus.
Tankarna flög rundor åter och åter igen i hans hjärna, och hur mycket han än försökte, så kunde han inte rensa sina tankar, för att tänka sina egna tankar. Det var som om han hade tagits gisslan av sin egen kropp. När Andronicus pratade, så blev varje ord i Thors tanke ett förslag, sen en order. Sedan på något sätt, blev det hans egna tankar. Thor kämpade, en liten del av honom försökte att bli av med dessa invaderande tankar, för att nå någon slags klarhet. Men desto mer han kämpade, desto svårare blev det.
När han satt där på sin häst, och såg den inkommande armén galoppera över slätterna, så kände han blodet i ådrorna flöda, och allt han kunde tänka på var sin lojalitet till sin far, hans behov av att krossa alla som stod i hans vars väg. På ödet att styra Riket. ”Thornicus, hör du mig?” sa Andronicus. ”Är du beredd att bevisa dig själv i strid för din far?” ”Ja far,” svarade Thor och stirrade rakt fram. ”Jag strider mot den som strider mot dig.” Andronicus log bredd. Han vände sig om mot sina män. ”MÄN!” brummade han. ”Tiden har kommit att stå mot fienden, att rensa Ringen på dess överlevande rebeller en gång för alla. Vi kommer att börja med dessa McCloud män som vågar trotsa oss. Thornicus, min son, kommer att leda oss in i striden. Ni kommer att följa honom som ni följer mig. Ni kommer att ge era liv för honom, som ni vore för mig. Sviker ni honom sviker ni mig!”
”THORNICUS!” skrek Andronicus. ”THORNICUS!” kom ett eko från kören av tio tusentals av Rikets trupper bakom dem. Thor, som var stärkt, höjde sitt nya svärd högt, Rikets svärd, det som hans älskade far hade gett honom. Han kände en kraft välla genom det, kraften av hans blodlinje, av hans folk, och av allt han ville bli. Tillslut var han hemma, tillbaka med sin far, återigen. För sin far, så skulle Thor göra allt. Till och med kasta sig in i döden. Thor skrek ett högt krigsrop när han kickade hästen och rusade ner för kullen, den första i strid. Bakom honom kom ett högt stridsrop när tiotusentals män följde efter, alla av dem beredda att följa Thornicus in i döden.
Mycoples satt böjd, intrasslad innanför Akrons nät, och kunde inte sträcka sig för att flaxa med sina vingar. Hon satt vid rodret på Rikets skepp, och kämpade, men hon kunde inte lyfta sin haka, röra sina armar, eller fälla ut sina klor. Hon hade aldrig känt sig sämre i hela sitt liv, aldrig haft en sådan saknad efter frihet, efter styrka. Hon var ihoprullad till en boll, blinkade långsamt förtvivlad, mer för Thor än för sig själv. Mycoples kunde känna Thors energi, även från det enorma avståndet, trots att skeppet seglade över havet, och de rullade upp och ner för de enorma vågorna, hennes kropp steg och föll när vågorna kraschade upp på däck. Mycoples kunde känna att Thor förändrades, han blev någon annan, en man hon inte kände.
Hennes hjärta krossades. Hon kunde inte hjälpa att det kändes som om hon hade svikit honom. Hon försökte att kämpa återigen, och ville verkligen ta sig till honom, för att rädda honom. Men hon kunde bara inte ta sig fri. En gigantisk våg kraschade upp på däck, och det skummande vattnet från Tartuvian, gled förbi nätet, och fick henne att glida iväg och slå i sitt huvud i skrovet. Hon kröp ihop och morrade, hon hade varken humöret eller styrkan som hon brukade ha. Hon var undergiven till sitt nya öde, och visste att hon skulle tas iväg och dödas, eller värre, att leva i fångenskap. Hon brydde sig inte vad det blev av henne. Hon ville bara att Thor skulle vara okej. Och hon ville ha en chans, en sista chans, att hämnas på de som attackerade henne.
”Där är hon! Hon har glidit över halva däcket!” sa en av Rikets soldater högt. Mycoples kände en plötsligt smärta på den känsliga fjällen i hennes ansikte, och så såg hon två av Rikets soldater, med spjut som var tio meter långa, och stå och peta på henne genom ett säkert avstånd genom nätet. Hon försökte att rusa mot dem, men nätet höll ner henne. Hon morrade när de petade på henne igen och igen, skrattande, och hade klart roligt. ”Hon är inte så läskig nu, eller hur?” frågade den ena den andra. De andra skrattade, och petade på henne med spjutet nära hennnes öga. Mycoples flyttade sig vid sista sekunden för att undvika att bli blind. ”Hon är lika harmlös som en fluga,” sa en. ”Jag har hört att se ska visa upp henne i Rikets nya huvudstad.” ”Det är inte vad jag har hört,” sa en annan. ”Jag har hört att de ska dra av hennes vingar och tortera henne för all skada hon gjorde mot våra män.” ”Jag önskar att jag hade varit där och sett det.” ”Behöver vi verkligen leverera henne hel?” frågade en. ”Orders.” ”Men jag förstår inte varför vi inte kan lemlästa henne lite. Trots allt behöver hon väl inte båda ögonen?” De andra skrattade. ”Nu när du säger det på detta sätt så nej det antar jag inte,” svarade han. ”Kör hårt, ha kul.” En av männen kom närmare och höjde sitt spjut. ”Stå stilla nu lilla flicka,” sa soldaten.
Mycoples ryckte till, hon var hjälplös nu när soldaten förberedde sig för att spetsa hennes öga med det långa spjutet. Plötsligt kom ytterligare en våg över kanten; vattnet fällde soldaterna, och soldaten gled rakt mot hennes ansikte, med ögon fulla av terror. I en gigantisk ansträngning, klarade Mycoples av att lyfta en klo högt nog för att tillåta att soldaten skulle glida förbi; och när han gjorde det, så drog hon ner honom i sin hals och åt honom.
Han skrek och blodet sprutade överallt, och blandades med vattnet när han dog under henne. Mycoples kände en svag känsla av tillfredsställelse. De återstående soldaterna från Riket vände sig om och sprang, skrikandes efter hjälp. Inom en liten stund, kom ett dussin soldater från Riket, och alla hade långa spjut. ”Döda besten!” skrek en av dem. Alla gick fram för att döda henne, och Mycoples kände att de var säkra på att de skulle göra det. Mycoples kände en plötslig ilska brinna inom henne, olikt något hon aldrig känt. Hon stängde sina ögon och bad till gud att hon skulle få en sista uns med styrka. Långsamt kände hon en stor värme i hennes mage som reste upp i halsen. Hon lyfte sin mun och röt. Till hennes förvåning så vällde det ut eld.
Flammorna reste genom nätet, och trots att de inte förstörde Akron, så var det fortfarande en väg av eld som svärmade runt de dussin män som kom mot henne. Alla skrek när deras kroppar började att brinna; de flesta kollapsade på däck, och de som inte, hoppade direkt ner i havet. Mycoples log. Dussin fler soldater kom närmare, med svingade klubbor, och Mycoples försökte spruta eld igen. Men denna gången fungerade det inte. Gud hade svarat hennes bön, och han hade gett henne en en-gångs välsignelse. Men nu, var det inget mer hon kunde göra. Hon var tacksam, för vad hon hade. Dussin av soldater klev upp på henne och slog henne med klubbor, och långsamt kände Mycoples att hon började sjunka, lägre och lägre, och hennes ögon stängdes. Hon rullade ihop sig själv, och undrade om hennes liv på jorden hade kommit till ett slut. Snart, var hennes värld ett svart hål.
Romulus stod på kanten av ett massivt skepp, skrovet var målet i svart och guld och flaggorna viftade på Rikets flagga, ett lejon med en örn i sin mun, som flaxade modigt i vinden. Han stod där med händerna på sina höfter, med sin breda muskulära kropp, som nästan såg rotad ut vid däck, och stirrade ut på det böljande vattnet i Ambrek. På håll, som precis gick att se, var stranden i Ringen. Äntligen. Romulus hjärta jublade av förväntan när han la sina ögon på Ringen för första gången.
På hans skepp seglade hans bästa, handplockade män, flera dussin av dem, och bakom dem seglade tusentals av de finaste skeppen från Riket som fanns. En stor armada fyllde havet, alla seglade med banderollen från Riket. De hade seglat en lång väg, cirkulerat runt Ringen, beslutsamma över att landa på McClouds sida. Romulus planerade att gå in i Ringen själv, smyga upp mot sin gamla boss, Andronicus, och avrätta honom när han minst förväntade sig det. Han log vid tanken. Andronicus hade ingen idé om makten eller kunnandet av hans andra befäl, och han skulle lära sig det hårda sättet. Han skulle aldrig ha underskattat honom. Gigantiska vågor rullade förbi, och Romulus fryste i av den kalla sprayen som kom i hans ansikte.
I hans armar höll han i den magiska manteln som han hade fått tag på i skogen, och han kände att den skulle fungera, den skulle ta honom genom kanjonen. Han visste att, när han tog på den, skulle han bli osynlig, och kunna gå genom Skölden för att korsa Ringen ensam. Hans uppdrag skulle kräva uthållighet, vetande och överraskning. Hans män kunde såklart inte följa med, men han behövde ingen av dem: när han väl var inne, så skulle han hitta Andronicus män, Rikets män, och övertala dem till hans sak. Han skulle dela på dem och skapa sin egen armé, sitt eget civila krig. Torts allt älskade Rikets soldater Romulus så mycket som de älskade Andronicus. Han skulle använda Andronicus män mot honom.
Romulus skulle sen hitta en MacGil, ta honom över kanjonen, som manteln klarade av, och om legenden var sann, så skulle Skölden gå sönder. Med skölden nere, så skulle han samla alla sina män, och hela flottan skulle välla in, och de skulle krossa Ringen för gott. Och då skulle Romulus tillslut vara en den ensamma härskaren i universum. Han andades djupt. Han kunde nästan känna det nu. Han hade slåtts hela sitt liv för denna stund. Romulus kollade upp mot den blodröda himlen, den andra solnedgången, en gigantisk boll i horisonten, som glödde ljusblått denna tiden på dagen. Det var den tiden på dagen som Romulus bad till sina gudar, Guden av Landet, Guden av Havet, Guden av Himlen, Guden av Vinden, och mest av allt Guden av Krig. Han visste att han behövde prisa honom mest.
Han var förberedd: han hade offrat många slavar, och veta att deras spillda blod skulle ge honom krafter. Vågorna kraschade runt honom när de närmade sig stranden. Romulus väntade inte på de andra att sänka sina rep, utan hoppade från skrovet så fort båten rörde sand, och han föll nästan 5 meter och landade på sina fötter, med vatten upp till midjan. Han ryckte inte ens till. Romulus spatserade på stranden som om han ägde den, med sina fotspår tunga i sanden. Bakom honom sänkte hans män repen och alla började att ta sig ner för båtarna, när en båt efter en annan kom fram. Romulus övervakade sitt verk och han log. Himlen började att mörkna, och han hade kommit fram till stranden vid den perfekta tidpunkten för att offra. Han visste att han hade gudarna att tacka för detta. Han vände sig om och ställde sig mot sina män.
О проекте
О подписке