“Vad är detta för häst?” frågade hon Baylor, hennes röst var knappast högre än en viskning.

Han skakade sitt huvud ogillande.

“Det där är inte en häst,” sa han medans han rynkade pannan, “utan en vildsint best. Ett freak. Väldigt sällsynt. Det är en Solzor. Importerad från hörnen av Pandesia. Kungens guvernör hade den nog som en trofé för att visa för andra. Han kunde inte rida varelsen – ingen kunde. Solzors är vildsinta varelser, som inte kan tämjas. Kom – du slösar din värdefulla tid. Tillbaka till hästarna.”

Men Kyra stod kvar, som fastrotad och kunde inte kolla bort. Hennes hjärta slog hårt när hon visste att det var menat att vara de två.

“Jag väljer denna,” sa hon till Baylor.

Baylor och de andra gapade, alla stirrade på henne som om hon vore galne. En tung tystnad spred sig.

“Kyra,” började Anvin, “din far skulle aldrig tillåta – ”

“Är det mitt val eller inte?” svarade hon.

Han rynkade pannan och satte händerna på höfterna.

“Det där är inte en höst!” insisterade han. “Det är en vild varelse.”

“Den kommer väldigt snart att döda dig,” lade Baylor till.

Kyra vände sig mot honom.

“Vad var det du sa om att lita på mina instinkter?” frågade hon. “Ja, det är hit de har lett mig. Detta djuret och jag hör ihop.”

Solzorn stegrade plötsligt med dess stora ben, och slog till ytterligare en trägrind, och skickade träsplitter överallt så männen fick skydda sig. Kyra var i vördnad. Den var vild, otämjd och magnifikt, ett djur för stort för detta stället, för stort för fångenskap, och för överlägsen de andra.

“Varför skulle hon få ha den?” frågade Brandon och gick fram samtidigt som han knuffade undan de andra. “Jag är trots allt äldre jag vill ha den.”

Före hon kunde svara, rusade Brandon fram som om han skulle paxa den. Han tänkte hoppa upp på hans rygg, och när han gjorde så, så bockade Solzorn vilt och kastade av honom. Han flög genom hela stallet och rätt in i väggen.

Braxton rusade fram, som om han också ville paxa den, och när han gjorde det så svängde den på huvudet och skar upp Brandon’s arm med sina huggtänder.

Blödande och skrikande sprang Brandon ut ur stallet, greppande om sin arm. Braxton reste sig upp och följde efter, Solzorn missade precis när han tänkte bita honom.

Kyra stod som i trans, men ändå orädd. Hon visste att för henne, skulle den vara annorlunda. Hon kände en kontakt till denna best, samma kontant som hon hade med Theos.

Kyra gick modigt framåt, så hon stod rakt framför den, inom räckhåll för dess dödliga huggtänder. Hon ville visa Solzorn att hon litade på den.

“Kyra!” skrek Anvin, med oro i sin röst. “Backa!”

Men Kyra ignorerade honom. Hon stod där och stirrade besten i ögonen.

Besten stirrade tillbaka, och ett lågt morrande steg från dess hals, som om den försökte bestämma sig för vad den skulle göra. Kyra skakade av rädsla, men hon ville inte att de andra skulle se det.

Hon tvingade sig själv att visa sitt mod. Hon höjde sakta en hand, gick framåt, och rörde sakta den röda pälsen. Den morrade högre, visade sina huggtänder, och hon kunde känna dess ilska och frustration.

“Lås upp kedjorna,” kommenderade hon de andra.

“Va!?” sa en av dem.

“Det är inte smart,” sa Baylor, med rädsla i sin röst.

“Gör som jag säger!” insisterade hon, samtidigt som hon kände en styrka höja sig inom henne, som om bestens vilja rinner genom henne.

Bakom henne rusade soldaterna fram med nycklar och låste upp kedjorna. Under hela denna stunden slutade inte besten att kolla på henne, morrande, som om den utmanade henne.

Så fort som kedjorna var upplåsta, började besten att stampa med hovana, som om den hotade med att gå till attack.

Men konstigt nog gjorde den inte det. Istället stirrade den på Kyra, fixerade sina ögon vid henne, och sakta såg det ut som att ilskan försvann och förvandlades till tolerans. Kanske till och med tacksamhet.

Väldigt försiktigt, såg den ut att sänka sitt huvud; det var en varsam gest, nästan omärkbar, men ändå en hon kunde tyda.

Kyra gick fram, tog tag i manen, och hoppade upp i en snabb rörelse.

En flämtning hördes i rummet.

I början så bockade och skakade besten. Men Kyra kände att det var för att den ville ge en show. Den ville egentligen inte kasta av henne – den ville bara visa sig trotsig, visa vem som bestämde, hålla henne på kanten. Den ville att hon skulle veta att det var en vild varelse, en varelse som inte kunde tämjas av någon.

Jag vill inte tämja dig, sa hon till den i sinnet. Jag vill endast vara din partner i strid.

Solzorn lugnade sig, den rörde sig fortfarande, men inte lika vilt, som om den hörde henne. Till slut stod den stilla, fortfarande under henne, morrande åt de andra, som om den skyddade henne.

Kyra, satt på Solzorn, nu var hon lugn, och hon kollade ner på de andra. Ett hav av chockade ansikten kollade tillbaka, med gapande munnar.

Kyra började sakta att le brett och kände en stark känsla av triumf.

“Detta,” sa hon, “är mitt val. Och hans namn är Andor.”

*

Kyra red Andor på en stig ner mot centrum av gårdsplanerna i Argos, och alla hennes fars män, tuffa soldater, stannade och såg på henne med vördnad i blicken. Självklart så hade de inte sett något liknande.

Kyra höll varsamt i hans man, försökte lugna honom då han morrade lågt åt alla män, samtidigt som han blängde kraftigt på dem, som om det var deras fel att han var fastkedjad. Kyra justerade sin balans, Baylor hade satt på en fräsch lädersadel på honom, och hon försökte vänja sig vid att rida så högt upp. Det kändes som om hon hade mer makt med denna best under sig, än vad hon någonsin haft.

Bredvid henne red Dierdre en vacker märr, en som Baylor valde åt henne, och de två fortsatte genom snön tills Kyra såg sin far på håll, där han stod vid porten och väntade på henne. Han stod med sina män, alla väntade på att få säga adjö, och de kollade också upp på henne med rädsla och vördnad, chockade över att hon kunde rida detta djur. Hon såg beundran i deras ögon, och det stärkte henne inför hennes resa. Om Theos inte skulle återvända till henne, hade hon i alla fall denna magnifika varelse under sig.

Kyra steg av när hon kom fram till sin far, guidade Andor genom att hålla i manen, samtidigt som hon såg den oroande blicken i hennes fars ögon. Hon visste inte om det var på grund av besten eller för resan som väntade. Hans oro i blicken gjorde även henne orolig, det fick henne att inse att hon inte var den enda som fruktade det som komma skall, och att han brydde sig om henne trots allt. Under den kortaste stunden, tog han ner sitt gard och gav henne en blick som endast hon kunde se: kärleken från en far. Hon kunde se att han kämpade med att skicka iväg henne på detta uppdrag.

Hon stannade ett par meter ifrån, mot honom och alla blev tysta när de samlades runt om för att se deras farväl.

Hon log upp mot honom.

“Oroa dig inte far,” sa hon. “Du uppfostrade mig till att vara stark.”

Han nickade tillbaka och låtsades att han var säker – ändå kunde hon se att han inte var det. Han var fortfarande, mest av allt, en far.

Han kollade upp, letade i skyarna.

“Om endast din drake hade kommit hit nu,” sa han. “Då hade du kunnat korsa Escalon på bara några få minuter. Eller bättre – han kunde hjälpa dig på din resa och bränna upp alla som kom i din väg.”

Kyra gav ett sorgligt leende.

“Theos är borta nu far.”

Han kollade på henne, med ögon fyllda av undran

“För alltid?” frågade han, frågan från en krigsherre som leder sina män i strid, behöver veta, men är för rädd för att be.

Kyra stängde sina ögon och försökte ”starta rätt kanal”, för att få ett svar. Hon bad om att Theos skulle svara henne.

Det enda som kom var en bedövande tystnad. Det fick henne att undra om hon någonsin ens hade en kontakt med Theos från början, eller om hon bara hade föreställt sig det.

“Jag vet inte far,” svarade hon ärligt.

Han nickade tillbaka accepterande, synen av en man som har lärt sig att acceptera saker som det var, och att lita på sig själv.

“Kom ihåg vad jag – ” började hennes far.

“KYRA!” ett upprymt skrik skar genom luften.

Kyra vände sig om, precis som männen runt om henne, och hennes hjärta lättade när det var Aidan som sprang genom portarna, med Leo vid sin sida, hoppandes ner från en vagn körd av hennes fars män. Han sprang rätt mot henne, snubblande genom snön, Leo ännu snabbare och långt före honom, och han var redan påväg in i Kyras armar.

Kyra skrattade när Leo brottade ner henne och stod på hennes bröstkorg med alla fyra och slickade henne i ansiktet igen och igen. Bakom henne morrade Andor, han var redan beskyddande över henne, och Leo hoppade bort och vände sig mot Andor och morrade tillbaka. De var två orädda varelser, båda lika beskyddande över henne, och Kyra kände sig ärad.

Hon hoppade upp och ställde sig mellan dem och höll tillbaka Leo.

“Det är okej, Leo,” sa hon. “Andor är min vän. Och Andor,” sa hon när hon vände sig om, “Leo är min också.”

Leo backade motvilligt medans Andor fortsatte att mörra, dock lite tystare.

“Kyra!”

Kyra vände sig om när Aidan sprang in i hennes armar. Hon sträckte sig ner och kramade honom hårt när hans hand tog tag runt hennes rygg. Det kändes så bra att omfamna sin lillebror, som hon garanterat aldrig kommer att se igen. Han var den del av det normala liv som lämnades i virvelvinden av det hennes live hade blivit, det enda som inte hade förändrats.

“Jag hörde att du var här,” sa han snabbt, “och jag red hit för att få träffa dig. Jag är så glad att du är tillbaka.”

Hon log sorgligt.

“Tyvärr inte särskilt länge min bror,” sa hon.

En blixt av oro visades i hans ansikte.

“Lämnar du?” frågade han, helt förstörd.

Hennes far avbröt.

“Hon ska iväg för att träffa sin farbror,” förklarade han. “Låt henne gå nu.”

Kyra märkte att han sa hennes farbror och inte din farbror, och hon undrade varför.

“Då ska jag följa med!” insisterade Aidan stolt.

Hennes far skakade sitt huvud.

“Det ska du inte,” svarade han.

Kyra log mot sin lillebror, så modig, som vanligt.

“Vår far behöver dig någon annanstanse,” sa hon.

“Vid krigsfronten?” frågade Aidan, och vände sig hoppfullt mot sin far. “Du ska mot Esephus,” lade han till lite snabbt. “Har jag hört! Jag vill följa med!”

Men han skakade sitt huvud.

“Det är Volis som gäller för dig,” svarade han. “Du kommer att stanna här, skyddad av männen som jag lämnar kvar. Krigsfronten är inte rätt plats för dig just nu. En annan dag.”

Aidan blev illröd av besvikelse.

“men far jag vill slåss!” protesterade han. “Jag vill inte vara fast i något tomt fort med kvinnor och barn!”

Hans män skrattade, men han såg seriös ut.

“Mitt val är gjort,” svarade han kort.

Aidan rynkade på pannan.

“Om jag inte kan följa med Kyra och inte följa med dig,” sa han, vägrade att släppa ämnet, “varför är det då lönt att lära mig om strid, lära mig hur jag ska använda vapen? Vad har all min träning varit till för?”

“Skaffa lite brösthår först lillebror,” sa Braxton skrattande och gick fram med Brandon bredvid sig.

Fler män började skratta och Aidan blev röd i ansiktet, och det var tydligt att han skämdes framför de andra.

Kyra, kände sig hemsk, och gick ner på knä framför honom och kollade på honom, samtidigt som hon la en hand på hans kind.

“Du kommer att bli en bättre krigare än alla dem,” försäkrade hon honom om mjukt, så att bara han kunde höra. “Ha tålamod under tiden, se över Volis. Staden behöver dig också. Gör mig stolt. Jag kommer att återvända, det lovar jag, och en dag kommer vi att slåss stora strider tillsammans.”

Aidan såg ut att mjukna lite och så kramade han henne ytterligare en gång.

“Jag vill inte att du ska åka,” sa han mjukt. “Jag hade en dröm om dig. Jag drömde…” Han kollade upp motvilligt, med en blick fylld av rädsla. “…att du skulle dö där ute.”

Kyra kände en chock av hans ord, speciellt när hon såg blicken i hans ögon. Den jagade henne. Hon visste inte vad hon kulle säga.

Anvin gick fram och drog över en stor tjock päls över hennes axlar för att värma henne; Hon kände sig flera kilo tyngre, men den stängde ute all vind och tog bort kylan från hennes vind. Han log tillbaka.

“Dina nätter kommer att bli långa, och elden kommer att vara långt bort,” sa han, och omfamnade henne kvickt.

Hennes far gick snabbt emot henne och omfamnade henne, den starkaste omfamningen av en krigsherre. Hon kramade tillbaka, förlorad i hans muskler, hon kände sig trygg och säker.

Du är min dotter.” sa han varsamt, “glöm inte det.” Han sänkte sedan sin röst, så att ingen annan kunde höra, och sa: “Jag älskar dig.”

Hon blev överrumplad av känslor, men före hon kunde svara vände han sig snabbt om och gick iväg – och samtidigt började Leo att gnälla och hoppa upp på henne, och gnugga sin nos mot hennes bröst.

“Han vill följa med dig,” sa Aidan. “Ta han – du kommer att behöva honom mycket mer än mig, instängd i Volis. Han är ju trots allt din.”

Kyra kramade Leo, och kunde inte vägra, då Leo vägrade lämna hennes sida. Hon kände sig tröstad av idén att få ha med honom, då hon hade saknat honom mycket. Hon skulle behöva ett till par med ögon och öron också, och där fanns ingen mer lojal än Leo.

Nu var Kyra redo och hoppade upp på Andor då hennes fars män delade på sig så hon kunde ta sig förbi. De höll upp facklor genom hela bron för att visa respekt, de fäktade bort natten, lyste upp en väg åt henne. Hon kollade ut framför männen, the där bredde vildmarken ut sig. Hon kände sig upprymd, och mest av allt, en känsla av att det var hennes plikt. Hennes mening. Framför henne låg det viktigaste uppdraget i hela hennes liv, ett uppdrag som inte bara skulle visa hennes identitet, utan avgöra ödet för alla i Escalon. Insatserna kunde inte vara högre.

Med hennes stav över ena axeln, hennes båge över den andra, och med Leo och Dierdre bredvid henne, Andor under henne, och alla hennes fars män som kollade på henne, så började Kyra att rida med Andor mot stadsportarna. Hon gick sakta från början, genom facklorna, förbi männen, och det kändes som om hon gick in i en dröm, som om hon gick sitt öde tillmötes. Hon kollade inte bakåt, hon ville inte förlora sin beslutsamhet. Ett signalhorn lät långt från hennes fars män, en signal för avgång, ett ljud för respekt.

Hon förberedde sig för att ge Andor en kick – men han hade redan förstått henne. Han började öka, först trav sedan galopp

Kyra sprang i full fart, genom portarna av Argos, över bron och ut på de öppna fälten. Kalla vindar i hennes hår, och inget annat än en lång väg framför sig, vilda varelser och mörker som sakta bredde ut sig.