Flera lager av smärta sköljde över Caitlin. Det gick inte att förklara det här. Hon hade alltid varit så rädd för att vara sårbar, av precis denna anledning. Men med Caleb hade hon släppt taget, hon hade litat på honom helt och hållet. Hon hade gjort sig själv mer sårbar än hon hade gjort med någon annan kille hon någonsin varit med. Och han hade lyckats såra henne djupare än vad hon någonsin hade anat.

Hon kunde fortfarande inte förstå hur hon hade kunnat missbedöma honom så grovt, hur hon hade kunnat vara så dum, ha så fel. Det kändes som att allt inuti var på väg att gå sönder. Hur skulle odödlighet vara nu, utan honom? Det skulle vara en dom. En dom som varade för evigt. Hon ville dö. Och värst av allt kände hon sig som en idiot.

”Caitlin!” ropade Caleb bakom henne, då hon hörde hans fotsteg komma efter henne. ”Snälla, låt mig förklara.”

Vad kunde det finnas att förklara? Uppenbarligen hade han bjudit in henne hit. Uppenbarligen älskade han henne fortfarande. Och uppenbarligen var hans känslor för Caitlin inte lika starka som hennes känslor för honom.

Caleb tog tag i hennes arm och drog bönfallande i den för att få henne att vända sig mot honom.

Men hon ryckte sig bort. Hon stod inte ut med att känna hans beröring. Hon ville inte ha något med honom att göra. Inte någonsin.

”Caitlin!” utbrast han. ”Kan du inte bara låta mig förklara?”

Men Caitlin saktade inte in. Hon var en annan person, en annan varelse nu, och hon kände det på flera olika sätt. Med hennes nya vampyrkrafter kände hon också en helt ny samling vampyrkänslor. Hon kunde redan märka att hennes känslor var starkare än vad de hade varit när hon var människa—mycket, mycket starkare. Hon kände allt mycket djupare. Hon kände sig inte bara deprimerad—hon kände som att hon ville dö. Hon kände sig inte bara sviken—hon kände som att hon bokstavligt blivit huggen i hjärtat med kniv. Hon ville slita sig själv i stycken, göra vad som helst för att få bort smärtan som åt upp henne inuti.

Hon tågade över terrassen till hennes rum, och smällde igen ekdörren bakom henne.

”Caitlin, Caitlin snälla!” hörde hon den dämpade rösten utifrån.

Caitlin vände sig om och slog i dörren.

”Gå iväg!” ropade hon. ”Gå tillbaka till din fru!”

Efter flera sekunder kände hon att han äntligen gick därifrån.

Nu var det bara hon. Bara tystnad. Caitlin satt på sängkanten i hennes lilla rum, och hon la sitt huvud i händerna och grät. Hon grät och grät, hjärtskärande tårar. Hon kände att allt hon hade att leva för plötsligt hade försvunnit.

Hon hörde ett pip och kände något mjukt och fluffigt smeka över hennes ansikte, Roses lurviga ansikte gnuggande mot Caitlins. Rose slickade Caitlins kinder i ett försök att få bort hennes tårar.

Det hjälpte Caitlin att ta sig ur gråtattacken. Hon sträckte sig ned och smekte Roses ansikte. Rose hoppade upp i Caitlins knä, fortfarande liten nog för att kunna göra det, och kramade om henne.

”Jag har fortfarande dig, Rose,” sa Caitlin. ”Do lämnar mig väl inte, eller hur?”

Rose lutade sig bakåt och slickade hennes ansikte.

Smärtan var för mycket. Caitlin kunde inte tillåta sig själv att sitta krav i rummet en sekund till. Hon kände att hon var nära på att slå sig genom väggarna.

Hon såg mot väggarna och den inbjudande natthimlen, och utan att tveka la hon ner Rose, skuttade från sängen, tog två långa kliv och hoppade ut.

Hon visste att hennes vingar skulle skjuta ut och bära henne. Men en del av henne önskade att de inte skulle göra det—att de skulle svika henne och att hon skulle falla handlöst mot marken.

SJU

Samantha stod fastkedjad. Hon hölls hårt i armarna av flera vampyrer som drog henne genom den stora kammaren. Rummet hade förvandlats till ett slakthus. Åt alla håll såg hon tusentals vampyrlik, hennes forna klanmedlemmar, deras blod som vattnet i en pool över golvet, hackade i bitar av Kyle och hans förbannade Svärd. Det där Svärdet hade mer kraft än vad hon hade anat.

Men bland all förödelse hade flera hundra vampyrer klarat sig levande. Kyles folk nu. Och för varje sekund kom fler färdandes in genom de öppna dörrarna. Det verkade inte finnas något slut på strömmen av vampyrer som var ivriga att svära sig trogna till Kyle. Det var uppenbarligen hans klan nu. Nu när Rexius var död fanns det ingen annan att svära sig trogen till. Och Kyle hade förtjänat det. Han hade lyckats utplåna varenda vampyr som någonsin bedragit honom.

Flera hundra vampyrer hade hjälp honom i slaget mot Rexius. Vissa var lojala till Kyle på riktigt, medan andra bara var opportunistiska. Andra gillade helt enkelt inte Rexius och hade väntat på någon möjlighet. Vampyrer strömmade in från klaner från hela staden. Nyheter spred sig snabbt i vampyrvärlden—och alla ville vara med på ett kommande krig. Vad deras anledningar än var, så var de Kyles armé nu.

Nu när Kyle var ledare, nu när han hade Svärdet, var det uppenbart att det skulle bli ett stort krig, ett krig som inte var som något vampyrrasen någonsin varit del i förut. Kyle var hänsynslös, och blodtörstig, och inte ens den här massakern hade mättat honom. Han hade något otalt som han inte kunde komma över. Alla andra vampyrer där ute som inte svort sig trogna till honom skulle få betala för det. Tillsammans med alla oskyldiga människor. Samantha visste att hans vendettor var oändliga, och snart skulle New York City vara hans lekplats.

De drog Samantha hårdhänt genom kaoset till mitten av rummet.

Kyle satt på Rexius tron nu och åtnjöt makten med ett ondskefullt leende på sina läppar, medan vampyrer bugade sig djupt från alla håll.

Sergei, som stod vid hans sida, bankade en metallstav i marken tre gånger.

Hela rummet, tusentals vampyrer, radade upp sig. Alla höjde sina nävar och ropade: ”Hail Kyle!”

Samantha var förbluffad. Det var en otrolig uppvisning av makt och lojalitet. Hon hade aldrig tidigare i sitt liv sett lydnad på det sättet. Kyle var magnetisk. Redan nu var han en tyrann.

Men Kyle verkade inte intresserad av sina soldater. Istället var hans ögon fixerade på Samantha. Hela rummet verkade märka hans intresse för henne och sorlet la sig när de gjorde sig redo för vad som skulle komma.

”Så,” sa Kyle till henne. ”Du lyckades ta dig till Svärdet före mig. Men som du ser är jag den som har det nu.”

”Än så länge,” spottade Samantha tillbaka.

Låt honom fundera på det, tänkte hon. För hon trodde verkligen att det en dag inte skulle vara hans längre. Vem som än var menad att ha Svärdet skulle ha det, och hon visste, långt inombords, att det inte var Kyle.

Kyle höjde sina ögonbryn.

”Vet du varför jag låtit dig leva så här länge?” frågade han.

Samantha såg trotsigt på honom. Hon hade inget intresse för att ha en dialog med honom. Hon ville inte ha någon del i den här nya klanen. Hon ville lämna, för att ta sig så långt från den här platsen som möjligt. Hon ville bara ta Sam och lämna. Om han skulle tillåta dem.

Men hon kunde inte se Sam någonstans. De hade blivit tillfångatagna av Kyles soldater och hon hade inte sett honom sen dess. Samantha var tvungen att hålla sig lugn tills dess att hon kunde få veta var han var. Hon var tvungen att köpa tid tills att hon kunde fly tillsammans med Sam, och hon skulle svära sig trogen till Kyle om det var nödvändigt.

”Jag vet inte varför Rexius skickade dig för att hämta Svärdet istället för mig. Som vi alla vet är jag den bättre krigaren. Men jag ska medge att du är skicklig,” sa han.

”Men det är inte enda anledningen till att jag låtit dig leva. Rexius planerade att straffa dig. Därför antar jag att du inte har någon anledning att vara lojal mot honom. Ett krig är på väg, och jag skulle kunna ha användning av en soldat som du. Om du är redo att svära dig trogen till mig, så ska jag överväga att låta dig leva.”

Samantha funderade. Hon hade inget emot att svära sig trogen till honom, men hon visste att hon väldigt snart skulle lämna allt detta. Men först var hon tvungen att veta var Sam var.

”Och pojken?” frågade hon. ”Var är han?”

Kyle log.

”Ah ja, pojken. Precis vad jag ville diskutera. Jag vet inte riktigt varför du blivit så förtjust i den här människan, och när du blev det bröt du redan mot våra regler. Vet du, jag skulle kunna döda dig bara för det. Men jag tycker att det är väldigt intressant, och det är faktiskt en av anledningarna till att jag låtit dig leva.”

”Du förstår, Samantha, du måste straffas. Varje vampyr som någon gång var lojal mot Rexius och inte mot mig måste straffas. Det är del i invigningen av min nya armé. Du ska lära dig att lyda mig, och bara mig.”

”I ditt fall har jag funnit en perfekt lösning: något som både visar din lojalitet mot mig och som straffar dig. Mina mannar kommer föra dig till pojken, du kommer föra honom tillbaka hit, och framför alla här kommer du att döda honom.”

Samanthas hjärta sjönk vid tanken. Det var något som hon aldrig någonsin skulle kunna göra. Hon skulle ta sitt eget liv innan hon tog hans. Kyle var, som vanligt, galen. Och grym. Ja, han var en passande efterträdare till Rexius.

”Jag kommer faktiskt njuta lite av att se dig personligen avrätta honom,” sa Kyle, med ett leende när han tänkte på det. ”Du förstår, för mig är pojken en belastning. Han kommer från samma linje som sin syster, och så vitt jag vet har de en immunitet som skulle kunna skada oss. Jag litar inte på någon av dem. Och dessutom, han är en människa.”

Kyle studerade Samanthas ansikte noga.

”Om du gör det här, då kommer jag belöna dig med rang, ära och prestige. Du kommer ha en särskild plats i min nya klan. Det här kommer bli ett fantastiskt krig, ett krig mer magnifikt än vår sort någonsin har sett förut. Och du kan vara en av dess ledande arkitekter.”

”Men om du vägrar…då kommer du bli torterad, långsamt in i en evig smärta, och ditt namn kommer bli utraderat från vår klans historia helt och hållet.”

Rummet var dödstyst medan Samantha funderade. Hennes tankar rusade omkring, desperat letande efter någon utväg.

”Varför dödar du honom inte själv?” frågade hon till slut.

Kyle lutade sig tillbaka och log långsamt.

”Halva nöjet är att se dig göra det,” sa han. ”En av mina favorithobbies är att se personer döda det som de håller kärt.”