De red hela natten mot Kungsgård. Thor var nu totalt utmattad, men också upprymd. Den första solen bröt fram över horisonten, och himlens stora tavla bredde ut sig med en palett av gult och skärt, och han kände det som om han såg världen för första gången. Han hade aldrig känt sig så levande. Han var omgiven av sina vänner, av Reece, O’Connor, Elden och tvillingarna, av Kendrick, Kolk och Brom, och av hundratals medlemmar av Legionen, Silvergardet och kungens armé. Men istället för att vara i ytterkanten så red han nu i mitten, omgiven av alla de andra. Och de såg på honom med nya ögon efter striden. Nu såg han beundran i ögonen på alla kamrater från Legionen, men också bland de verkliga, fullvuxna krigarna. Han hade på egen hand mött hela McClouds här och vänt lyckan i striden.

Thor var glad att han inte gjort sina bröder i Legionen besvikna. Han var glad att vännerna klarat sig mestadels oskadda, och han kände sorg över dem som dött i striden. Han hade inte känt dem, men han önskade att han kunnat rädda dem också. Det hade varit en blodig, våldsam strid, och till och med nu där han red så blixtrade bilder av striden förbi när han blinkade, av alla krigare och vapen som stormat mot honom. McClouds var vildsinta folk, och han hade haft tur. Vem visste om han skulle ha samma tur om de möttes igen. Vem visste om han skulle lyckas frammana de där krafterna igen. Han visste inte om de någonsin skulle komma tillbaks. Han behövde få svar. Och han behövde finna sin mor. Han behövde få veta vem han egentligen var. Han behövde tala med Argon.

Krohn jamade bakom honom på sadeln, och Thor lutade sig bakåt och strök honom över huvudet medan Krohn slickade honom på handen. Thor var lättad över att Krohn var oskadd. Han hade burit honom från slagfältet och lagt upp honom på hästen bakom sig. Krohn såg ut att kunna gå, men Thor ville att han skulle vila och läka under den långa resan hem. Krohn hade tagit emot ett väldigt slag och Thor tyckte det såg ut som om han brutit ett revben. Thor kunde knappast uttrycka den tacksamhet han kände mot Krohn, som kändes mer som en bror för honom än ett djur, och som mer än en gång räddat hans liv.

De nådde krönet av en kulle och synen av riket bredde ut sig framför dem. Där låg Kungsgårds väldiga, underbara stad, med dussintals torn och spiror, urgamla stenmurar och bastanta vindbrygga och portvalv, och hundratals soldater på vakt uppe på bröstvärnen och på vägarna omkring. Staden låg omgiven av böljande fält, och mitt i den låg det kungliga slottet. Thor tänkte genast på Gwen. Hon hade hållit honom uppe i striden. Hon hade gett honom ett skäl att leva. Vid tanken på att han själv hamnat i ett bakhåll därute så fruktade han plötsligt även för henne. Han hoppades att hon mådde bra där hon var och att de krafter som förrått honom hade lämnat henne orörd.

Thor hörde ett avlägset hurrande, såg något glimma i ljuset, och när han kisade med ögonen från kullen insåg han att det var en stor folkmassa som samlades vid horisonten framför Kungsgård och viftade med flaggor längs vägen. Folk strömmade ut för att hälsa dem.

Någon blåste i ett horn och Thor insåg att de välkomnades hem. För första gången i livet kände han sig inte längre som en främling.

”De där trumpeterna, de blåser för dig”, sa Reece, som red vid hans sida och dunkade honom i ryggen, med en nyfunnen respekt i ögonen. ”Du är den här stridens vinnare. Nu är du folkets hjälte.”

”Tänk att en av oss, en enda Legionär, fick hela McClouds armé på flykt”, tillade O’Connor med stolthet i rösten.

”Du gör Legionen en stor ära”, sa Elden. ”Nu kommer de ta oss alla på större allvar.”

”För att inte nämna att du räddade livet på oss allihop”, fortsatte Conval.

Thor ryckte på axlarna, full av stolthet men också fast besluten att inte låta något av det gå honom åt huvudet. Han visste att han var mänsklig, sårbar och skör som alla andra. Och striden hade kunnat vända åt andra hållet.

”Jag gjorde bara vad jag tränats att göra”, svarade Thor. ”Vad vi alla tränats att göra. Jag är inte bättre än någon annan. Det var min dag att ha tur bara.”

”Jag skulle vilja påstå att det var mer än bara tur”, svarade Reece.

De fortsatte fram i långsam trav efter den stora vägen fram mot Kungsgård. Allteftersom fylldes vägen av människor som strömmat till från landsbygden och som viftade med flaggor, MacGils kungsblå och gula. Thor såg att det artade sig till en full parad. Hela hovet hade kommit ut för att hälsa dem välkomna, och han såg lättnaden och glädjen i alla ansikten. Och han förstod varför: om McClouds armé hunnit närmare så hade allt detta varit förstört.

Thor red med de andra genom folkmassorna och över vindbryggan som klapprade under hästarnas hovar. De red under det murade portvalvet, genom mörkret i gången, och så ut på andra sidan i Kungsgård – där de möttes av hurrande mängder av folk. De viftade flaggor och kastade sötsaker, och ett band av musiker började spela på trummor och cymbaler så att folk dansade på gatorna.

Thor satt av med de andra när det blev för trångt för att rida längre, och han sträckte sig och hjälpte Krohn av hästen. Han såg noggrant på när Krohn haltade till innan han började gå. Han tycktes kunna gå själv nu, och Thor kände sig otroligt lättad. Krohn vände sig upp och slickade honom flera gånger på handen.

Gruppen gick tillsammans över Kungstorget och Thor fick kramar och ryggdunkar från alla håll av folk han inte kände.

”Du räddade oss!”, ropade en äldre man. ”Du befriade vårt rike!”

Thor ville svara men kunde inte. Rösten dränktes av larmet av hundratals människors hurrande och rop omkring dem, och av musiken som steg allt högre. Snart hade tunnor med öl rullats fram på torget, och folk hängav sig åt dryck, sång och dans.

Men Thor hade bara en sak i tankarna: Gwendolyn. Han måste få träffa henne. Han såg sig omkring över alla ansikten, desperat efter att få se henne igen, säker på att hon fanns i närheten – men förkrossad över att inte finna henne.

Så kände han en knackning på axeln.

”Jag tror att den dam då letar efter är där borta”, sa Reece, som vände på honom och pekade åt det andra hållet.

Thor vände sig om och lyste upp i ögonen. Där, på väg snabbt fram mot honom, med ett stort lättat leende i ett ansikte som såg ut att ha vakat hela natten, kom Gwendolyn.

Hon var vackrare än han någonsin sett henne förr, och hon skyndade mot honom och sprang rätt in i hans armar. Hon kastade sig fram och omfamnade honom, och han kramade henne tillbaka, hårt, och snurrade runt med henne i folkhavet. Hon höll sig fast i honom och ville inte släppa taget, och han kände hennes tårar rinna nedför nacken. Han kände hennes kärlek, och sin egen för henne.

”Tack gode Gud att du överlevt”, sa hon överlycklig.

”Jag tänkte på dig hela tiden”, svarade Thor och höll henne tätt intill sig. När han höll henne i sina armar kändes allt i hela världen rätt igen.

Långsamt släppte han taget om henne, och hon såg upp mot honom och de kom närmare igen och kysstes. De höll kvar kyssen länge, omgivna av folkvimlet.

”Gwendolyn!”, ropade Reece förtjust.

Hon vände sig och kramade honom, och Godfrey klev fram och omfamnade först Thor och sedan sin bror, Reece. De var en familj som återförenades, och Thor kände det som om han på något sätt var en del av den, som om han redan var en av familjen. De förenades alla av kärleken till MacGil – och hatet mot Gareth.

Krohn klev fram och hoppade upp mot Gwendolyn, och hon lutade sig bakåt med ett skratt och kramade honom när han slickade henne i ansiktet.

”Du blir större för var dag!”, ropade hon. ”Hur kan jag någonsin tacka dig för att ha tagit hand om Thor?”

Krohn hoppade upp mot henne igen, tills hon till sist, full av skratt, fick klappa honom till marken igen.

”Låt oss gå härifrån”, sa Gwen till Thor, som pressades från alla håll och kanter av folkmassan. Hon sträckte fram en hand mot hans.

Thor tog hennes hand i sin och skulle till att följa efter – när plötsligt flera krigare ur Silvergardet kom upp bakom honom och drog upp honom i luften, högt över huvudena och satte honom på sina axlar. När Thor hissades upp i luften hördes ett väldigt rop från folkmassan.

”THORGRIN!”, hurrade folket.

Thor snurrades runt, runt och någon satte ett stop öl i handen på honom. Han lutade sig bakåt och drack, och folkmassan hurrade som vansinnig.

Thor sattes bryskt till marken igen och han snubblade till och skrattade när folksamlingen omfamnade honom.

”Nu skall vi till segerfesten”, sa en krigare som Thor inte kände, en man av Silvergardet som dunkade honom i ryggen med sin köttiga näve. ”Det är en fest endast för krigare. För män. Ni skall med. Det finns en plats reserverad för dig vid bordet. Och för dig, och dig”, sa han och vände sig mot Reece, O’Connor och Thors vänner. ”Nu är ni män. Och ni kommer med oss.”

Ett jubel steg upp och de greps alla av män ur Silvergardet som släpade iväg dem. Thor bröt sig loss i sista sekund och vände sig mot Gwen. Han kände sig skyldig och ville inte göra henne besviken.

”Gå med dem”, sa hon osjälviskt. ”Det är viktigt att du gör det. Festa med dina vapenbröder. Fira med dem. Det är en av Silvergardets traditioner. Du får inte missa det. Möt mig senare ikväll, vad bakdörren till Vapensalen. Då kan vi vara tillsammans.”

Thor lutade sig fram och kysste henne en sista gång, så länge han kunde innan han släpades bort av sina soldatkamrater.

”Jag älskar dig”, sa hon till honom.

”Jag älskar dig också”, svarade han, och menade det mer än hon någonsin skulle förstå.

Allt han kunde tänka på när han släpades bort, när han såg de där vackra ögonen som var så fyllda av kärlek till honom, var att han mer än något annat ville fria till henne, göra henne till sin för evigt. Nu var inte rätt tillfälle, men snart, sa han till sig själv.

Kanske till och med ikväll.