Gareth stannade framför henne. Han insåg att hon såg rakt igenom honom, vilket retade honom på djupet. Han insåg vad hon hotade med och att det var meningslöst att gräla med henne. Så han blev stående, tyst och väntande och med knutna nävar.

”Vad är det du vill egentligen?”, sa han långsamt och försökte hålla kontrollen, för att undvika att göra något överilat. ”Du kommer inte på besök utan att vilja ha någonting.”

Hon skrattade torrt och retfullt.

”Jag tar vad jag vill ha. Jag har inte kommit för att be om något. Utan för att berätta något för dig: hela riket har just sett dig misslyckas med att lyft svärdet. Vad innebär det för oss?”

”Vad menar du med oss?”, frågade han och undrade vad hon egentligen var ute efter.

”Ditt folk vet nu vad jag alltid har vetat: att du är ett misslyckande. Att du inte är den utvalde. Gratulerar. Nu är det åtminstone officiellt.

Han blängde tillbaks.

”Min far lyckades inte lyfta svärdet. Det hindrade inte honom från att styra effektivt som kung.”

”Men det påverkade hans styre”, snäste hon. ”Varje ögonblick av det.”

”Om du nu är så missnöjd med mina tillkortakommanden”, sa Gareth rasande, ”så kan du väl ge dig av härifrån? Lämna mig! Lämna vår fars till äktenskap. Jag är kung nu. Jag behöver dig inte längre.”

”Jag är glad att du tog upp just det”, sa hon, ”för det är precis därför jag kommit hit. Jag vill att du avslutar vårt äktenskap officiellt. Jag vill skiljas. Det finns en man jag älskar. En riktig man. En av dina riddare faktiskt. En krigare. Vi älskar varandra, sann kärlek. Olikt allt jag upplevt tidigare. Skilj dig från mig, så att jag kan sluta hålla den här affären hemlig. Jag vill att alla skall känna till vår kärlek. Och jag vill vara gift med honom.”

Gareth stirrade på henne, chockad. Han kände sig urholkad, som om en dolk just stötts i bröstet. Varför hade Helena varit tvungen att berätta? Varför just nu av alla tillfällen? Det var mer än han kunde ta. Det kändes som om världen sparkade på honom när han redan låg ned.

Gareth förvånades, mot sin vilja, av insikten att han faktiskt hade några känslor för Helena, för när han hörde orden om skilsmässa så gjorde det något med honom. Han blev upprörd. Motvilligt insåg han att han inte ville skiljas från henne. Om det kommit från honom hade det varit en sak. Men från henne, det var något helt annat. Han ville inte ge henne vad hon ville, och inte så lätt.

Och mest av allt undrade han hur en skilsmässa skulle påverka hans regering. En frånskild kung, det skulle väcka för många frågor. Och motvilligt insåg han att ha var svartsjuk på den där riddaren. Och han sårades av att hon kastade det där med bristande manlighet i ansiktet på honom. Han ville hämnas. På dem båda.

”Det blir det ingenting av”, snäste han. ”Du är bunden till mig. Fast som min fru för evigt. Jag tänker aldrig låta dig gå. Och om jag någonsin får tag på den där riddaren du vänstrar med skall jag se till att han torteras och avrättas.”

Helena fräste tillbaks mot honom.

”Jag är inte din fru! Du är inte min man. Vår förening är en synd. Det har den varit från första dagen. Det var arrangerat för att ge makt. Det äcklar mig alltsammans – det har det alltid gjort. Och det har tagit ifrån mig en enda möjlighet att gifta mig på riktigt.”

Hon drog efter andan, alltmer rasande.

”Du ger mig min skilsmässa, eller så avslöjar jag vad för slags man du är för hela kungariket. Välj själv.”

Så vände hon ryggen mot honom, marscherade genom rummet och ut genom den öppna dörren, utan att ens bry sig om att stänga efter sig.

Gareth stod ensam i kammaren, hörde hennes fotsteg eka bort och kände en kall rysning som inte gick att skaka bort. Fanns det inget stadigt för honom att hålla fast i längre?

Han stod där och skakade och blickade på den öppna dörren, och förvånades över att se någon annan komma in. Han hade knappt hunnit ta in grälet med Helena och begripa alla hennes hot, när ett annat, alltför bekant ansikte klev in. Firth. Den vanliga studsen i stegen var borta och han klev in försiktigt och med en skyldig min i ansiktet.

”Gareth?”, frågade han och lät osäker.

Firth stirrade på honom med vida ögon och Gareth kunde se hur dåligt han mådde. Han borde må dåligt, tänkte Gareth. Trots allt var det Firth som fått honom på tanken med svärdet, som till slut övertygat honom, som fått honom att tro att han var mer än han egentligen var. Vem visste egentligen, utan Firths viskningar hade han kanske aldrig försökt sig på att lyfta det?

Gareth vände sig mot honom, kokande av ilska. Äntligen hade han någon att rikta sin ilska mot. Firth var trots allt den som dödat hans far. Firth, den korkade stalldrängen, var den som fått in honom i den här soppan redan från början. Nu var han bara ännu en misslyckad tronföljare på MacGils ättelinje.

”Jag hatar dig”, väste Gareth. ”Vad blev det av dina löften? Din övertygelse om att jag skulle kunna lyfta svärdet?”

Firth svalde nervöst. Han var mållös. Tydligen hade han inget mer att säga.

”Förlåt mig herre”, sa han. ”Jag tog miste.”

”Det var mycket du tog miste på”, snäste Gareth.

Och verkligen, ju mer han tänkte på det, desto tydligare blev det hur fel Firth haft om allt. Faktum var att om det inte varit för Firth så hade hans far ännu varit i livet – och Gareth skulle inte befinna sig i det här eländet. Han skulle inte ha tyngden av regeringsmakten på axlarna och inget av allt det här skulle ha gått åt skogen. Gareth längtade tillbaks till en enklare tid, innan han var kung, när hans far var i livet. Han kände en plötslig lust att vända allt tillbaks igen, till hur det brukade vara. Men det kunde han inte. Och Firth var orsaken till alltsammans.

”Vad gör du här?”, frågade Gareth.

Firth harklade sig, uppenbart nervös.

”Jag har hört rykten… viskningar bland tjänstefolket. Det påstås att din bror och syster ställer frågor. De har synts till i tjänstefolkets kvarter, inspekterat avfallsschaktet för att finna mordvapnet. Dolken jag använde för att döda din far.”

Gareth blev kall när han hörde de orden. Han blev stel av chock och av skräck. Kunde den här dagen verkligen bli värre?

Han harklade sig.

”Och vad fann de?”, frågade han, så torr i halsen att orden knappt kom fram.

Firth skakade på huvudet.

”Jag vet inte herre. Allt jag vet är att de misstänker något.”

Gareth kände på nytt hur hatet mot Firth vällde upp, mer än han trott var möjligt. Om det inte varit för hans klantighet, om han bara gjort sig av med dolken ordentligt, så skulle han inte vara i det här läget. Firth hade gjort honom sårbar.

”Jag tänker bara säga det här en gång”, sa Gareth och klev närmare Firth, ansikte mot ansikte och med sin bistraste min. ”Jag vill aldrig se dig igen. Förstår du vad jag säger? Gå härifrån och kom aldrig tillbaka. Jag kommer att förflytta dig till en tjänst långt härifrån. Och skulle du någonsin sätta din fot innanför de här slottsmurarna igen, då kan du vara säker på att jag får dig arresterad.

”FÖRSVINN!”, skrek Gareth.

Tårarna vällde upp i Firths ögon, och han vände och flydde från rummet, med steg som ekade långt efter att han sprungit bort genom korridoren.

Gareth började tänka på svärdet igen, och på sitt misslyckade försök. Han kunde inte annat än se att han satt en stor olycka för sig själv i rörelse. Det kändes som om han just knuffat sig själv utför ett stup, som att han från detta ögonblick bara hade fallet att vänta.

Han blev stående, som fastrotad i stengolvet i den ekande tystnaden, i sin fars kammare, skälvande och undrande vad han egentligen satt igång. Han hade aldrig känt sig så ensam och så osäker på sig själv.

Var det så här det var att vara kung?

*

Gareth rusade upp för den vindlande spiraltrappan, våning efter våning på väg upp mot slottets högsta bröstvärn. Han var tvungen att få frisk luft. Han behövde plats och tid att tänka. Han behövde en utsiktsplats, där han kunde se ut över sitt rike, få en möjlighet att se sitt hov, sitt folk, och minnas att allt det här var hans. Att han, trots dagens alla mardrömslika händelser, fortfarande var kung.

Gareth hade sänt iväg sina tjänare och sprang ensam, våning efter våning med andan i halsen. Han stannade till på ett av våningsplanen och böjde sig fram och hämtade andan. Tårar strömmade längs kinderna. Han såg fortfarande sin fars ansikte som blänga mot sig på varje ny våning.

”Jag hatar dig!”, skrek han ut i tomma luften.

Han kunde ha svurit på att han hörde hånskratt till svar. Hans fars skratt.

Gareth behövde komma bort. Han vände om och fortsatte springa, tills han äntligen kom upp till toppen. Han rusade ut genom dörren och slogs av den friska sommarluften i ansiktet.

Han tog djupa andetag, hämtade andan, njöt av solskenet och den varma brisen. Han tog av sig manteln, faderns mantel, och slängde den i golvet. Det var för varmt – och han hade inte längre lust att bära den.

Han skyndade fram till bröstvärnet och höll sig fast i stenväggen, andades in och blickade ned över sitt hov. Han såg den oändliga folkmassan, som aldrig tycktes ta slut, strömma ut ur slottet. De var på väg från ceremonin. Hans ceremoni. Han kunde nästan känna deras besvikelse, ända härifrån. De såg så små ut. Han häpnade över att de alla var under hans kontroll.

Men för hur länge?

”Kungastyret är en märklig sak”, hördes en uråldrig stämma.

Gareth snurrade runt och såg, till sin stor förvåning, Argon stå där, bara någon meter bort, i vit kappa med huva och staven i handen. Han stirrade tillbaks på honom, med ett leende i mungipan – men ögonen log inte. De glödde, blickade rakt igenom honom och gjorde honom ängslig. De såg för mycket.

Det var så mycket Gareth hade velat säga till Argon, saker att fråga honom. Men nu, när han redan misslyckats lyfta svärdet, kunde han inte komma att tänka på en enda.

”Varför sa du inget?”, bönade Gareth med desperation i rösten. ”Du kunde ha sagt att jag inte var ämnad att lyfta det. Du hade kunnat bespara mig skammen.”

”Och varför skulle jag ha gjort det?”, frågade Argon.

Gareth såg bistert på honom.

”Du är ingen sann rådgivare till kungen”, sa han. ”Min far skulle du ha gett ett gott råd. Men inte mig.”

”Kanske han förtjänade goda råd”, svarade Argon.

Gareth blev allt mer rasande. Han avskydde den här mannen. Och han gav honom skulden.

”Jag vill inte ha dig i min närhet”, sa Gareth. ”Jag vet inte varför min far anlitade dig, men jag vill inte ha dig i Kungsgård.”

Argon skrattade, ett ihåligt, skrämmande läte.

”Din far hyrde mig inte, dåraktige pojke”, sa han. ”Och inte heller hans far före honom. Jag var menad att vara här. Faktum är att man skulle kunna säga att det var jag som anlitade dem.”

Argon tog plötsligt ett steg framåt och såg ut som om han stirrade rätt in i Gareths själ.

”Kan detsamma sägas om dig?”, frågade Argon. ”Är du menad att vara här?”

Orden slog ett ackord i Gareth, en kall kåre rakt igenom honom. Det var precis vad Gareth själv hade undrat. Han undrade om det var ett hot.

”Den som kommit till makten genom blod skall styra med blod”, förkunnade Argon, och med de orden vände han ryggen mot honom och började gå.

”Vänta!”, ropade Gareth, som inte längre ville att han skulle gå, som behövde få svar. ”Vad menar du med det?”

Gareth kunde inte annat än tro att Argon haft ett budskap till honom: att hans styre skulle bli kort. Han måste få veta om det var vad han menat.

Gareth sprang efter honom, men när han närmade sig, mitt framför ögonen på honom, försvann Argon.

Gareth vände sig, såg sig överallt omkring, men såg ingenting. Allt han hörde var ett ihåligt skratt från någonstans i luften.

”Argon!”, skrek Gareth.

Han snodde runt igen, såg upp mot himlarna, föll på knä och lutade huvudet bakåt. Han skrek gällt:

”ARGON!”