KAPITEL TRE

Han satt i sin bil och njöt av tystnaden. Lyktstolparnas sken föll spöklikt mot gatan. Det var inte många bilar ute så här sent, vilket skapade ett kusligt lugn. Han visste att om någon var ute i den här delen av stan vid den här tiden, så var den personen troligen upptagen eller sysslade med något hemlighetsmakeri. Det gjorde det lättare för honom att fokusera på arbetet som låg framför honom — det goda arbetet.

Trottoarerna var oupplysta, sånär som på det sporadiska neonljuset från de sjabbiga etablissemangen. Den smaklösa figuren av en storbystad kvinna lyste i fönstret på byggnaden som han studerade. Den blinkade som en fyr i ett stormigt hav. Men de där ställena ledde en inte till några säkra hamnar — inte respektabla sådana i alla fall.

Medan han satt i sin bil, så långt från gatubelysningen som han kunde komma, tänkte han på sin samling där hemma. Han hade studerat den noggrant innan han hade åkt hemifrån den här kvällen. Där fanns resterna av hans arbete på hans lilla skrivbord: en handväska, ett örhänge, ett guldhalsband, ett stycke blont hår förvarat i en Tupperware-behållare. Samlingen var en påminnelse om att han blivit utsedd att utföra det här arbetet. Och att han hade mer jobb att göra.

En man kom gående från byggnaden på andra sidan gatan, vilket väckte honom ur sina tankar. Han följde mannen med blicken och väntade tålmodigt. Han hade lärt sig ett och annat om tålamod under årens lopp. På grund av det blev han nu nervös av tanken på att behöva handla snabbt. Tänk om han råkade slarva?

Han hade inte något val. Mordet på Hailey Lizbrook var redan på nyheterna. Människor var på jakt efter honom — precis som om han som hade gjort något dåligt. De förstod bara inte. Det han hade gett den där kvinnan var en gåva.

En frälsning.

Förr hade han låtit mycket tid passera mellan sina heliga handlingar. Men nu kände han att det var bråttom. Det fanns så mycket att göra. Det fanns ständigt kvinnor där ute — i gathörn, kontaktannonser, på tv.

I slutändan skulle de förstå. De skulle förstå och de skulle tacka honom. De skulle fråga honom hur man blir ren, och han skulle öppna deras ögon.

Efter en stund släcktes neonfiguren av kvinnan och fönstret blev svart. Skenet bakom fönstren dog ut. Stället hade blivit mörkt och ljusen släcktes då de stängde för natten.

Han visste att det skulle betyda att kvinnorna snart skulle komma ut på baksidan, gå mot sina bilar och sedan åka hem.

Han lade i växeln och körde långsamt runt byggnaden. Gatubelysningen tycktes jaga honom, men han visste att han inte hade någon ögon efter sig. I den här delen av stan var det ingen som brydde sig.

På baksidan av byggnaden var de flesta bilarna fina. Det fanns bra pengar att tjäna på att visa upp sin kropp. Han parkerade längst bort på parkeringsplatsen och väntade en stund till.

Det tog ett bra tag innan de anställdas dörr öppnades. Två kvinnor kom ut i sällskap av en man som såg ut som att han jobbade som väktare på stället. Han tittade på väktaren och funderade på om han skulle komma att bli ett problem. Han hade en pistol under sätet, som han skulle använda om det var absolut nödvändigt, men helst ville han inte det. Han hade ännu inte behövt använda den. Han hatade egentligen pistoler. De var orena och lättjefulla på något vis.

Till slut hade de skiljts åt och körde iväg i sina bilar.

Han såg andra komma gående, och plötsligt satte han sig upp, spikrak i ryggen. Han kände hur hjärtat bultade. Det var hon. Den utvalda.

Hon var kort, hade löshår och blond page. Han såg henne sätta sig i sin bil, men han körde inte fram förrän han såg bakljusen försvinna bakom kröken.

Han körde runt på andra sidan av byggnaden för att inte dra till sig någon uppmärksamhet.

Han skuggade henne, hjärtat började slå fortare. Instinktivt sträckte han sig mot underdelen av sätet och kände på repet. Det lugnade hans nerver.

Han blev lugn av tanken på att efter jakten skulle offrandet ske.

Och så blev det.

KAPITEL FYRA

Mackenzie satt i passagerarsätet, hon hade flera brottsakter utspridda i knät. Porter satt bakom ratten och trummade till en Rolling Stones-låt. Radion var inställd på kanalen med klassisk rock som han alltid lyssnade på när han körde. Mackenzie tittade upp, tålamodet var slut. Hon såg bilens strålkastare sluka vägen framför i 130 kilometer i timmen, och hon vände sig mot honom.

"Kan du vara snäll att sänka musiken?" fräste hon.

I vanliga fall hade hon inte brytt sig, men nu försökte hon glida in i rätt sinnesstämning för att förstå mördarens modus operandi.

Med en suck och skakande på huvudet, skruvade Porter ner volymen på radion. Han kastade en föraktfull blick på henne.

"Vad är det du tror att du ska hitta?" frågade han.

"Jag försöker inte hitta någonting", sa Mackenzie. "Jag försöker att lägga ihop pusselbitarna för att bättre kunna förstå mördarens personlighetstyp. Om vi kan sätta oss in i hur han tänker har vi en mycket större chans att hitta honom."

"Eller", sa Porter, "så kan du ju vänta tills vi kommer fram till Omaha och får prata med offrets barn och syster, som Nelson sagt till oss att göra."

Utan att ens behöva titta på honom märkte Mackenzie att han gjorde sitt yttersta för att hålla inne med någon spydig kommentar. Det hedrade väl honom på något vis, tänkte hon. När det bara var de två ute på vägarna eller på en brottsplats, så höll Porter tillbaka med spydiga kommentarer och nedlåtande beteende.

Hon ignorerade Porter för ett ögonblick och tittade på anteckningarna i hennes knä. Hon jämförde anteckningarna om fallet från 1987 med Hailey Lizbrook-mordet. Ju mer hon läste igenom dem, desto mer övertygad blev hon om att de båda morden hade utförts av samma person. Men det som frustrerade henne var att det inte fanns något tydligt motiv.

Hon letade i aktens dokument, bläddrade bland sidorna och skummade igenom informationen. Hon började mumla, ställde frågor och konstaterade olika fakta högt för sig själv. Det var något som hon hade gjort sedan gymnasiet, en egenhet hon aldrig riktigt hade växt ifrån.

"Inga tecken på sexuellt övergrepp i något av fallen", sa hon dämpat. "Inga uppenbara likheter mellan offren förutom deras yrke. Inga direkta tecken på ett religiöst motiv. Varför inte gå hela vägen med krucifix istället för vanliga träpålar om du är ute efter ett religiöst tema? Siffrorna förekom i båda fallen men de ger inte någon tydlig mening till morden."

"Ta inte det här på fel sätt", sa Porter, "men jag skulle verkligen föredra att lyssna på Stones just nu."

Mackenzie slutade att prata och såg sedan att notifikationslampan blinkade på hennes telefon. Efter att hon och Porter lämnat distriktet hade hon mailat Nancy och bett henne göra några snabba sökningar med nyckelorden påle, strippa, prostituerad, servitris, majs, piskrapp, samt talföljden N511/J202 från mordfall de senaste trettio åren. När Mackenzie kollade sin telefon, upptäckte hon att Nancy i vanlig ordning hade handlat snabbt.

I Nancys svarsmail stod det: Hittade inte mycket, tyvärr. Men jag har bifogat sammanfattningar av de få mordfall som jag fann. Lycka till!

Det var bara fem bifogade filer så Mackenzie kunde läsa igenom dem ganska snabbt.

I tre av dem var det uppenbart att de inte hade något att göra med Lizbrook-mordet eller fallet från 87. Men de två andra var tillräckligt intressanta för att åtminstone fundera på.

En av dem var ett fall från 1994 där en kvinna hade hittats död bakom en övergiven lada på landsbygden, omkring tretton kilometer utanför Omaha. Hon hade bundits vid en träpåle och man trodde att hennes kropp hade varit där i minst sex dagar innan hon hittades. Hennes kropp hade stelnat och hennes ben hade blivit tuggade på av skogsdjur, troligtvis rödlo. Kvinnan hade förekommit ett flertal gånger i brottsregistret, bland annat hade hon blivit gripen två gånger för att ha utfört sex mot betalning. Inte heller i det här fallet fanns det några uppenbara tecken på sexuella övergrepp, och även fast det fanns spår av piskrapp på hennes rygg, så var inte skadorna i närheten av lika omfattande som de som hittades på Hailey Lizbrook. I sammanfattningen av mordet stod det dock ingenting om att några siffror hittats på pålen.

Det andra möjligen relevanta dokumentet handlade om en nittonårig tjej som rapporterades kidnappad efter att hon inte hade kommit hem till julledigheten, när hon gick sitt första år på universitetet i Nebraska, 2009. När hennes kropp hittades, delvis begravd på ett övergivet fält, tre månader senare, hittades spår av piskrapp på hennes rygg. Bilder som visade den unga flickan naken och involverad i ett vilt sexparty på någon studentförening, läckte senare till pressen. Bilderna hade tagits en vecka innan hon anmäldes försvunnen.

Det senare fallet kändes långsökt, men Mackenzie tänkte att båda fallen ändå skulle kunna ha ett samband med mordet från 87 och Hailey Lizbrook.

"Vad är det du har där?" frågade Porter.

"Nancy har skickat sammanfattningar till mig från några andra fall som skulle kunna ha kopplingar."

"Något lovande?"

Hon tvekade, men uppdaterade sedan honom om de två potentiella sambanden. När hon berättat klart nickade Porter och stirrade ut i kvällsdunklet. De körde förbi en skylt som visade att Omaha låg tre och en halv mil bort.

"Jag tycker du försöker för mycket ibland", sa Porter. "Du sliter häcken av dig och många har lagt märke till det. Men om vi ska vara ärliga så spelar det inte någon roll hur mycket du än försöker. Alla brottsfall innehåller inte någon gigantisk ledtråd som kommer ge dig århundradets mordgåta."

"Så, berätta för mig då", sa Mackenzie. "I precis det här ögonblicket, vad säger din magkänsla om det här fallet? Vad har vi att göra med här?"

"Det är bara en typisk förövare med moderskomplex", sa Porter avfärdande. "Om vi bara snackar med tillräckligt många människor, så kommer vi hitta honom. Allt det här analyserandet är slöseri med tid. Man hittar inte någon genom att försöka krypa in i hans huvud. Man hittar honom genom att ställa frågor. Jobba på gatan. Dörrknackning. Vittnen."

De föll i tystnad, och Mackenzie började oroa sig över hans enkla världsbild, hur svartvit den var. I den fanns inga nyanser och ingenting som hotade att rubba hans förutbestämda åsikter fick någon plats. Hon tänkte att psykopaten de hade att göra med var alldeles för sofistikerad för det.

"Vad tänker du om vår mördare?" frågade han till slut.

Hon märkte att det fanns en irritation i hans röst, som om han verkligen inte velat fråga henne men känt sig för obekväm med tystnaden som uppstått.

"Jag tror att han hatar kvinnor på grund av vad de representerar", sa hon försiktigt, medan hon funderade på hur hon skulle fortsätta. "Han kanske är en femtiofemårig oskuld som tycker att sex är äckligt, samtidigt så finns det ett begär hos honom efter sex. Att mörda kvinnor får honom att känna att han har makten över sina egna instinkter, som han ser som äckliga och omänskliga. Om han kan utrota källan till var dessa sexuella begär kommer ifrån, så känner han att han har kontroll. Piskrappen tyder på att han närmast bestraffar dem, antagligen på grund av att de är utmanande i sitt sätt att vara. Sedan är det faktumet att det inte finns några tecken på sexuella övergrepp. Det får mig att fundera på om det här ett försök till något slags renande, i mördarens ögon.

Porter skakade på huvudet, nästan som om han var en besviken förälder.

"Det är det här jag pratar om", sa han. "Slöseri med tid. Du har grävt dig själv så djupt ner i det här att du inte ens själv vet vad du tror längre — och det kommer sannerligen inte att hjälpa oss. Du kan inte se skogen för alla träd."

Den obekväma tystnaden lade sig åter som en filt över dem. Porter kände sig tydligen färdig med samtalet, för han skruvade upp volymen på radion igen.

Det varade dock bara i några minuter. När de närmade sig Omaha skruvade Porter ner volymen igen, den här gången utan att ha blivit ombedd att göra så. Porter tog till orda, och när han gjorde det lät han nervös, men Mackenzie lade också märke till hur han ansträngde sig för att få det att framstå som att han var den som bestämde.

"Har du någonsin intervjuat barn efter att de förlorat en förälder?" frågade Porter.

"En gång", sa hon. "Efter en drive-by. En elvaårig pojke."

"Jag har gjort det några gånger också. Det är inte kul."

"Nej, det är det inte", instämde Mackenzie.

"Okej, lyssna nu. Vi ska snart ställa frågor till två pojkar om deras döda mamma. Frågan om hennes arbetsplats kommer oundvikligen att dyka upp. Vi kommer att behöva behandla situationen med silkesvantar, och inget illa menat, men det här är ingen lek.

Hon kokade. Han pratade med henne på det där nedlåtande sättet, som om hon var ett barn.

"Låt mig ta kommandot. Du kan erbjuda dig själv som tröst, ifall de skulle börja gråta. Nelson har sagt att systern kommer vara där också, men jag kan inte tänka mig att hon är kapabel att ge någon trygghet just nu. Hon är antagligen precis lika förstörd som ungarna."

Mackenzie tyckte egentligen inte att det lät som en särskilt bra idé. Men hon visste också att när Porter och Nelson var inblandade så gjorde hon klokt i att välja sina strider. Så om Porter ville ta ansvaret för att fråga ut två sörjande barn om deras döda mamma, så skulle inte hon stå i vägen för hans märkliga egotripp.

"Som du vill", väste hon mellan tänderna.

Det blev tyst i bilen igen, men den här gången skruvade inte Porter upp volymen på radion. Det enda ljud som hördes var prasslet när Mackenzie vände på pappren i hennes knä. Hon var säker på att det fanns en större historia gömd bland de där sidorna och i dokumenten som Nancy hade skickat.

Men för att historien skulle kunna berättas, behövde förstås alla karaktärer presenteras. Men just nu gömde sig huvudkaraktären i skuggorna.

Bilen saktade in och Mackenzie tittade upp när de svängde in i ett tyst kvarter. Hon kände en bekant klump i magen och ville helst vara någon helt annanstans.

De skulle snart prata med en död kvinnas barn.