En afton i Juli när det var som allra varmast och allting stod i sitt. högsta flor, under detta naturens havandeskap, då allt som i våras befruktades nu håller på att bli frukt, satt herr Theodor på sin kammare och drömde. Han hade på väggen slagit upp ett stort Kom till Jesus, ett slags «låt oss inte disputera» till brodern löjtnanten, som då och då gjorde en titt hem från Ladugårdslandet, där han hade sitt regemente. Han var en glad själ, som alltid «skött sig», som farbrodren sade och han gav fan att slösa några grubblerier på världens gång. I kväll hade han lovat Theodor att komma hem och hämta honom klockan sju, de skulle tala om firandet av fadrens födelsedag. Theodors hemliga plan var att försöka ta brodren med överraskning och få honom på bättre tankar. Men Gustens hemliga plan var att få Theodor till förnuft.

På slaget sju stannade en droska (herr löjtnanten kom alltid i droska), och strax därpå hörde Theodor sporrklirr och sabelskrammel i trappan.

– God dag, gamle mullvad, hälsade den äldre brodren.

Det var en ung, kraftig gestalt. Man såg de präktigaste vador under bottes-mollernas blanka skaft; och under syrtutens långa skört tecknade sig länder som på en percheronshäst. Den gyllene kartouschremmen gjorde att bröstet såg bredare ut och sabelkopplet hängde på ett par höfter, som man kunnat sitta på!

Han kastade en blick på Kom till Jesus, grinade men sade ingenting om den saken.

– Kom med nu, Theodor, så fara vi till trädgårdsmästaren i Bellevue och agera om gubbens festin. Tag på dig nu och kom bara, gamla Baruch.

Theodor ville göra invändningar, men brodren tog honom i armen och satte mössan baklänges på hans huvud, stack en cigarr i hans mungipa, och öppnade kommoddörren. Theodor kände sig löjlig och ryckt ur sin roll, men han följde.

– Nu kör du till Bellevue, sade löjtnanten åt åkarn, men kör så att dina fullblod ligga som remmar efter gatstenarne!

Theodor måste skratta åt brodrens tvärsäkerhet. Aldrig skulle han ha kommit sig för att kalla en åkare, en gammal gift karl, du.

Under vägen pratade och snattrade löjtnanten om allt möjligt, och alla flickor de mötte tittade han på. Så foro de förbi ett hemvändande liktåg.

– Såg du, såg du, sade Gusten, en sån förbannat vacker flicka, som satt i sista vagnen!

Nej, Theodor hade inte sett, och ville inte se.

Och så mötte de omnibussen med alla flickorna från Norrbacka i. Då reste löjtnanten sig upp i droskan och kastade slängkyssar åt dem, mitt på gatan. Den var för galen.

Så uträttade de ärendet i Bellevue. På hemvägen svängde åkarn utan vidare order upp på Stallmästargården.

– Vi ska ha oss en bit mat, sade Gusten och knuffade brodren ur droskan.

Theodor var som bedårad. Han hade aldrig avlagt något nykterhetslöfte och han såg icke något syndigt i att gå på ett värdshus, ehuru han icke kommit sig för. Han följde, ehuru med andan i halsen.

I förstugan möttes löjtnanten av tvenne flickor, som i nästa ögonblick lågo vid hans bröst.

– God dag, mina duvor, hälsade han dem, och kysste dem båda på mun. Här ha ni min lärda bror, han är svendom han, men det är inte jag, eller hur, Jossan?

Flickorna tittade blygt på Theodor, som inte visste vart han skulle vända sig, så exempellöst fräckt, nästan naivt föreföll honom brodrens tal; och så rakade de upp för trapporna. Komna en trappa opp möttes de av en liten svart flicka med förgråtna ögon, som såg städad ut och gjorde ett gott intryck på Theodor.

Och löjtnanten kysste icke henne, men han tog upp sin näsduk och torkade hennes ögon och befallde en kolossal sexa.

Det var ett ljust, glatt rum, med speglar och fortepiano, enkom inrett till bachanaler. Löjtnanten öppnade pianolocket med sabeln och innan Theodor visste ordet av satt han på stolen med händerna på klaviaturen.

– Nu spelar du en vals, sa brodren.

Och se, herr Theodor spelade en vals. Och löjtnanten knäppte av sabeln och dansade med Jossan, en förfärlig vals så att sporrklingorna höggo i stolsben och bordsfötter. Därpå kastade han sig på en soffa och skrek:

– Kom hit, slavinnor, och befläkta mig!

Theodor föll in i mollackorder och var snart inne i Gounods Faust. Han vågade icke vända sig om.

– Gå och ge honom en kyss, viskade brodren, men det vågade ingen av flickorna. Nej, de voro som rädda för honom och hans dystra musik.

Men den djärvaste gick fram till pianot och ville säga något.

– Är det inte Friskytten? frågade hon.

– Nej, svarade Theodor artigt, det är Faust.

– Han ser så städad ut, din bror, sade den lilla svarta, som hette Rikan. Det är annat än du, din gamla Schajas!

– Han är präst också, viskade löjtnanten.

Detta gjorde ett djupt intryck på flickorna, och de kysste numera icke löjtnanten annat än i smyg, och på Theodor sågo de förlägna och med en skygghet som höns på en bandhund. Och så kom sexan! Kors^[31] så mycket mat! Det var aderton assietter, utom alla varma rätter. Och så slog Gusten i suparna^[32].

– Skål du gamla prästgesäll, sade han. Och Theodor kunde inte låta bli att smaka på brännvinet. Och det värmde så gott, och det föll en tunn varm slöja över hans ögon, och matlusten kom som ett vilddjur i hans inälvor. Och den färska laxen med sin halvankomna smak och dillen med sin dövande narkotiska; och rädisorna revo i strupen och begärde öl, och de små biffstekarna med portugisisk söt lök, som luktade som en dansande varm flicka, och hummer-à-ladauben med dofter från havsstranden, och de färska pressgurkorna med giftig ärgsmak, som knastrade så skönt mellan tänderna; och så kycklingen uppstoppad med persilja, som erinrade trädgårdsmästare. Och portern rann i hans ådror som varma lavaströmmar, men ovanpå jordgubbarne, pang, där small champagnen, och flickan kom med den frustande drycken, som rann lik en källa. Och så skulle flickan ta sig ett glas med. Och så talade hon och löjtnanten om allt möjligt. Och Theodor satt där som ett nysavat träd, och maten jäste i hans kropp, så att han kände sig som en vulkan. Nya tankar, nya känslor, nya åsikter, nya synpunkter fladdrade som fjärilar omkring hans panna. Och så satte han sig vid pianot; men vad han spelade visste han ej. Han kände tangenterna under sina fingrar som en hop hårda benbitar dem hans ande skulle pressa liv ur, ordna, samla, och så bryta sönder, upplösa. Han visste icke huru länge han spelade, men när han slutat och vände sig om kom brodren in i rummet. Han såg lycklig ut som ett högre väsen och hans ansikte strålade av liv och kraft. Och så kom Riken in med en bål, och strax därefter kommo alla flickorna upp. Och löjtnanten höll skålar för dem, den ena efter den andra. Och Theodor tyckte, att allting var som det skulle vara, och han blev slutligen så djärv att han kysste Riken på axeln. Men hon drog sig undan och såg förnärmad ut, och då skämdes Theodor.

Och när klockan var ett, måste de gå.

När Theodor kom hem på sin kammare i ensamheten var han alldeles upp och nervänd. Han rev bort Kom till Jesus, icke därför att han icke trodde på Jesus mer, utan därför att han tyckte att det var skrymteri. Han förvånades över att hans religion satt så lös på, som en helgdagsrock, och han undrade om icke det var opassande att gå söndagsklädd hela veckan. Han fann i sig en enkel vardagsmänniska som han gott kunde fördra, och han tyckte sig mera i frid med sig själv, då han träffade sig så här, enkel, anspråkslös, ouppskruvad. Och om natten sov han en tung god sömn utan drömmar. När han steg upp följande morgon, voro hans bleka kinder något fylligare och han erfor en glad lust att leva. Han gick ut att promenera, och hur han gick, kom han ner åt Norrtull. Om jag skulle gå in på Stallmästargården, tänkte han, och se hur flickorna må. Och så gick han in i stora salen; där sutto Riken och Jossan ensamma i morgondräkter och snoppade krusbär^[33]. Och innan han visste ordet av satt han vid deras bord med en sax i handen och snoppade krusbär. Och de pratade om den föregående kvällen och om brodren, och hur roligt de hade haft. Och det talades icke ett oanständigt ord. Och han tyckte att det var som att vara i en familj, och detta kunde icke anses syndigt. Och så drack han kaffe och bjöd flickorna med. Och så kom mamsellen, värdinnan, och läste högt ur Dagbladet för dem och då var det alldeles som om han varit hemma hos sig.

Och han kom igen. Men en eftermiddag kom han en trappa upp till Riken. Hon satt och sydde på en hålsöm. Theodor frågade om han gjorde henne besvär. – Å, för all del, visst inte, tvärtom. Och så talade de om brodren. Han var ute på fältmanöver och rekognosceringar och skulle inte komma hem på två månar. Och så drucko de punsch och kallade varann du.

En annan dag mötte Theodor henne i Hagaparken. Hon gick och plockade blommor. Och så satte de sig i gräset. Hon var klädd i en tunn sommarklänning, så tunn, att han såg det övre av hennes bröst som tvenne vita höjningar med en mörk sänka emellan. Han tog henne om livet och kysste henne. Hon kysste honom igen, så att det svartnade för hans ögon. Då drog han henne till sig som om han ville kväva henne, men då slet hon sig lös och sade mycket allvarsamt, att han måste vara snäll om de skulle träffas igen.

Och så träffades de i två månar. Theodor var kär i henne. Han höll långa, allvarliga samtal om livets höga uppgifter, om kärleken, om religionen, om allt, och dess emellan gjorde han sina angrepp på hennes dygd, men blev alltid tillbakaslagen med sina egna ord. Och så skämdes han så förfärligt, att han kunnat tänka så lågt om en oskyldig flicka. Hans passion antog slutligen en form av hög beundran för denna stackars flicka, som mitt i frestelserna kunnat bevara sig ren. Han hade slagit prästexamen ur hågen^[34], ville ta graden^[35] och – vem vet – kanske gifta sig med Riken. Han läste numera poesi för henne och hon sydde. Kyssa henne fick han så mycket han ville, krama henne, vara ganska närgången, men icke vidare.

Slutligen kom brodren hem. Då ställdes genast till ett kalas på Stallmästargården och Theodor fick vara med. Men han skulle spela för dem; spela oupphörligt. Han satt mitt inne i en vals, som ingen dansade efter, då han vände sig om och såg att han var ensam i salen. Han steg upp och gick ut i förstugan. Kom in i en länga av smårum; kom längst in i ett sovrum. Där såg han en syn, som kom honom att genast rusa ut, ta sin hatt och försvinna, ut i natten.

Först mot morgonen befann han sig åter i sin kammare på Norrtullsgatan, ensam, förkrossad, berövad all tro, på livet, på kärleken och på kvinnan naturligtvis, ty det fanns bara en kvinna i världen, och det var Riken på Stallmästargården!

När den 15 September inföll reste han till Uppsala för att läsa på prästexamen.

Åren gingo. Hans goda förstånd släcktes så småningom under alla de stupiditeter han nu dagligen och stundligen trumfade i sin hjärna. Men när natten kom och motståndet upphörde, så bröt naturen ut och tog med våld vad den upproriska människan ville göra henne stridigt. Han blev sjuklig. Hans ansikte föll in och man kunde se alla kraniets mera framstående ben, huden blev gulvit som ett spritlagt fosters, och såg alltid fuktig ut, och mellan de tunna skäggstråen slogo finnar fram. Ögat var släckt; händerna magra så att alla ledgångar stucko genom skinnet. Han såg ut som en plansch till ett tendensarbete om de mänskliga lasterna och ändock var han ren.

En dag bad professorn i moralteologi, scm var en gift men sträng man, att få tala enskilt vid honom. Professorn frågade så diskret som möjligt, om han hade något på hjärtat, så skulle han lätta sig. Nej, han hade icke någon synd, men han var olycklig. Professorn uppmanade honom att vaka och bedja och vara stark.

Från brodren hade han fått ett långt brev, där denne bad honom icke taga så djupt den där bagatellen han visste. Det var dumt att ta flickor seriöst! Betala och gå! se där hans filosofi, och med den stod han sig gott. Leka när man var ung, allvaret kommer nog sen. Äktenskapet var en borgerlig institution för släktets uppamning, ingenting vidare. När vi stadgat oss, skulle vi gifta oss o. s. v.

Härpå svarade Theodor i ett långt av sann kristlig anda genomträngt brev, som blev obesvarat.

* * *

Sedan Theodor avlagt dimissionsexamen på våren, måste han resa till Skövde på sommaren för att genomgå en kallvattenskur. På hösten återkom han till Uppsala. Men de nya krafter han förvärvat voro naturligtvis bara nytt bränsle på elden.

Han blev allt sämre och sämre. Hans hår var nu så tunt, att huden lyste igenom. Hans steg voro släpande och när kamrater sågo honom på gatan, så ryste de som för en lastfull människa. Han började märka det själv och blev skygg. Gick bara ut om kvällarne. Vågade icke sova i säng om nätterna. Järnet som han intagit i övermått hade förstört hans matsmältning. Sommaren därpå sändes han till Karlsbad.

Hösten därefter började ett rykte löpa i Uppsala, ett otäckt rykte, som drog likt ett mörkt moln över horisonten. Det var som om man glömt att stänga en kloaklucka och en gräslig stank kommit att helt hastigt erinra om att staden, den härliga kulturskapelsen, vilade på en undergrund av förruttnelse, som när som helst kunde spränga rören och förgifta hela samfundet. Man viskade, att Theodor Wennerström i ett anfall av ursinne hade överfallit en kamrat i sitt hem och gjort honom skamliga propositioner. Den gången hade man viskat sant.

Fadren kom upp till Uppsala och höll råd med dekanus i teologiska fakulteten. Professorn i patologi tillkallades. Vad skulle man göra? Läkaren teg. Slutligen åtspordes han. – Efter som jag frågas, skall jag väl svara, sade han, men, mina herrar, I veten så väl själva som jag, att det bara finns ett medel.

– Och det är? frågade teologen.

– Behöver ni fråga varmed naturen skall botas, sade läkaren.

– Ja, det behövdes verkligen, sade teologen, som var gift, ty det var icke natur, att människan skulle vara otuktig.

Fadren sade att han visste, det endast umgänge med kvinna kunde hjälpa, men han ville icke ge sin son ett sådant råd, ty, tänk, om han ådrog sig en sjukdom.

– Då är han en åsna, om han inte kan akta sig, sade läkaren.

Dekanus bad att få ett så upprörande samtal förflyttat till en lämpligare lokal. Han hade ingenting att i ämnet tillägga. Och därvid blev det.

Som Theodor var överklass tystades saken ner^[36]. Efter ett par år tog han praktisk teologisk examen och sändes till Spaa. Kinan som han intagit hade satt sig i knäna och han gick mellan två käppar. I Spaa skrämde han till och med sjuklingar med sin förfärliga uppsyn. Men det var en trettiofemårig ogift tyska, som tycktes ha fattat medlidande med den olycklige. Hon satt hos honom i en enslig berså i brunnsparken och talade om livets högsta frågor. Hon tillhörde en stor Evangelisk allians med sedeförbättrande syfte. Hon hade prospekter till tidningar och tidskrifter, som ville verka för osedlighetens avskaffande mellan ogifta, särskilt prostitutionens upphävande. Se på mig, sade hon, jag är trettiofem år och är jag icke i min fulla hälsa? Vad tala dårarne om att osedligheten är ett nödvändigt ont. Jag har vakat och bedit, och jag har kämpat en god kamp för Herrans Jesu Kristi skull.

Den unge prästen såg på henne, på hennes fylliga barm och höga ron, och så såg han på sig själv, och tänkte: det är fasligt olika med människor och människor här i världen!

På hösten voro komminister Theodor Wennerström och dygdädla jungfru Sophia Leidschütz förlovade.

– Räddad, suckade fadren, när han mottog underrättelsen i sitt hem på Norrtullsgatan.

– Få se hur det går, tänkte brodren i sin kasern på Ladugårdslandet. Bara icke min kära Theodor är av «Jene Asra, welche sterben wenn sie lieben».

Theodor Wennerström gifte sig. Nio månader efter födde hans hustru en rachitisk son till världen. Tretton månader därefter var Theodor Wennerström död.

Läkaren, som avgav dödsattesten, ruskade på huvudet, när han såg den frodiga storväxta kvinnan stå gråtande vid den lilla likkis tan, i vilken skelettet av den tjuguåttaårige unge mannen vilade. «Plus var för stort och minus för litet», tänkte han, «och därför åt plus opp minus.»

Men fadren, som mottog dödsbudet en söndag, satte sig att läsa en predikan. Och när han slutat, tänkte han för sig själv: världen är allt bra opp- och nervänd, när de dygdige få en sådan lön.

Och den dygdädla änkan, född Leidschütz, gifte om sig två gånger och fick åtta barn, och skrev uppsatser om överbefolkning och osedlighet. Men svågern sade, att det var en förbannad kvinna, som tog livet av sina män.

Men den odygdige löjtnanten gifte sig och fick sex barn, och blev major och var lycklig till dagarnes ända.