“Prästen åkte in till⁷⁶ Falun på två dagar, och en dag måste han gå där och vänta, därför att bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick han råka honom och visade honom malmbitarna. Bergshauptmannen tog dem i sin hand. Han såg först på dem och sedan på prästen.

“Prästen berättade, att han hade funnit dem i ett berg hemma i socknen, och undrade om det inte kunde vara bly.

‘Nej, bly är det inte’, sade bergshauptmannen.

‘Kanske att det är zink då?’ frågade prästen.

‘Zink är det inte heller’, sade bergshauptmannen.

“Prästen tyckte, att allt hopp sjönk inom honom. Så bedrövad hade han inte känt sig på mången god dag.⁷⁷

‘Har ni många sådana här stenar⁷⁸ i er socken?’ frågade bergshauptmannen.

‘Vi ha ett helt berg’, sade prästen.

“Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sade:

‘Låt då se, att ni gör ett sådant bruk av det, att det länder både er själva och riket till gagn,⁷⁹ för detta är silver!’

‘Jaså’, sade prästen och stod och famlade framför sig. ‘Jaså, det är silver.’

“Bergshauptmannen började tala om för honom hur han skulle bära sig åt⁸⁰ för att skaffa sig laglig rätt till gruvan och gav honom många goda råd, men prästen stod huvudyr och hörde inte på vad han sade. Han tänkte bara på hur underbart det var, att det hemma i hans fattiga socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.”

Kungen lyfte huvudet så tvärt, att prästen avbröt berättelsen.

“Det gick väl så”,⁸¹ sade kungen, “att när han kom hem och började arbeta i gruvan, så fick han se, att bergshauptmannen bara hade drivit gäck med honom.”

“Ånej, inte hade bergshauptmannen narrat honom”, sade komministern.

“Han kan fortsätta”, sade kungen och satte sig åter till rätta för att lyssna.⁸²

“När prästen äntligen var hemma och körde fram genom hemsocknen”, fortfor prästen, “ansåg han, att han först av allt borde underrätta sina kamrater om värdet av deras fynd. Och som han åkte förbi gästgivar Sten Stenssons gård, ämnade han köra in hos honom⁸³ och tala om, att det de hade funnit var silver. Men när han stannade utanför porten, såg han, att det hängde lakan för fönsterna, och att en bred väg av hackat granris ledde upp till trappan.

‘Vem är det, som är död här i gården?’ frågade prästen en pojke, som stod och hängde⁸⁴ mot gärdesgården.

‘Det är gästgivarn själv’, svarade pojken. Och så lät han prästen veta, att gästgivarn hade druckit sig full varenda dag sedan en vecka tillbaka.⁸⁵ ‘Å så mycket brännvin, så mycket brännvin, som här har gått åt!’ sade gossen. – ‘Hur kan detta komma sig?’⁸⁶ frågade prästen. ‘Gästgivarn brukade ju aldrig dricka sig full.’ – ‘Jo’, sade gossen, ‘han drack, därför att han påstod, att han hade funnit en gruva. Han var så rik, sade han. Han skulle aldrig behöva göra annat än⁸⁷ supa. Och i går kväll åkte han bort, full som han var, och så välte åkdonet, och han slog ihjäl sig.’⁸⁸

“När prästen hade fått höra detta, for han vidare hemöver. Han var bedrövad över det han hade fått veta. Han hade ju kommit så glad och fröjdat sig åt att få tala om den stora nyheten.

“När prästen hade kört ett par steg, såg han Israels Per Persson komma gående.⁸⁹ Han såg ut alldeles som vanligt, och prästen tänkte, att det var väl, att lyckan inte hade stigit också honom åt huvudet. Honom skulle han genast glädja med att han nu var en rik man. ‘Goddag!’ sade Per Persson. ‘Kommer du ifrån Falun nu?’ – ‘Ja, det gör jag’, sade prästen, ‘och nu skall jag säga dig, att det har gått bättre där,⁹⁰ än vi tänkte oss. Bergshauptmannen sade, att det var silvermalm, som vi hade funnit.’ I samma ögonblick såg Per Persson ut, som om jorden hade öppnat sig under honom. – ‘Vad säger du, vad säger du? Är det silver?’ – ‘Ja’, svarade prästen, ‘vi ska bli rika karlar, vi alla nu, och kunna leva som herrskap.’ – ‘Nej, är det silver!’ sade Per Persson än en gång och såg alltmer sorgsen ut. – ‘Ja, visst är det silver’, svarade prästen, ‘du skall inte tro, att jag vill bedraga dig. Du skall inte vara rädd för att bli glad.’ – ‘Glad!’ sade Per Persson. ‘Skulle jag bli glad? Jag trodde, att det bara var kråkguld, som vi hade funnit, så att jag tyckte, att det var bättre att taga det säkra för det osäkra. Jag har sålt bort min andel i gruvan till Olov Svärd för hundra daler.’

“Han var förtvivlad, och när prästen for ifrån honom, stod han och grät på landsvägen.

“När prästen kom hem till sin gård, sände han en dräng bort till Olov Svärd och hans bror för att tala om för dem, att det var silver, som de hade funnit. Han tyckte, att han nu hade fått nog av att själv föra kring den goda nyheten.

“Men då prästen satt ensam på kvällen, tog åter glädjen ut sin rätt.⁹¹ Han gick ut i mörkret och ställde sig på en kulle, där han tänkte bygga den nya prästgården. Den skulle bli ståtlig, förstås, lika präktig som ett biskopsboställe. Han stod länge ute den natten, och han nöjde sig inte med att bygga om prästgården. Det föll honom in,⁹² att då det fanns så mycken rikedom i socknen, skulle mycket folk strömma dit, och till sist skulle kanske en hel stad bli uppbyggd omkring gruvan. Och så skulle han nödgas att bygga en ny kyrka i stället för den gamla. Det skulle väl en stor del av hans rikedom gå åt till. Men han var inte nöjd med detta heller, utan han tänkte sig,⁹³ att när hans kyrka vore färdig, skulle kungen och många biskopar komma för att inviga den, och då skulle kungen bli glad åt kyrkan, men han skulle anmärka på det, att det inte fanns något ställe för honom, kungen, att ta in på. Och då skulle han få lov⁹⁴ att bygga kungen ett slott i den nya staden.”

En av kungens kavaljerer öppnade nu dörren till sakristian och anmälde, att den stora kungavagnen var lagad.

Kungen var i första ögonblicket färdig att genast avlägsna sig, men han besinnade sig.⁹⁵ “Han skall få tala om sin historia till slut”, sade han till prästen. “Men han kan gå raskare framåt.⁹⁶ Vi veta nu hur mannen drömde och tänkte. Vi vilja veta hur han handlade.”

“Men när prästen ännu satt mitt uppe i dessa drömmar”,⁹⁷ fortfor prästen, “kom bud till honom, att Israels Per Persson hade avhänt sig livet. Han hade inte kunnat bära det, att han hade sålt bort sin del av gruvan. Han hade väl tyckt, att han inte kunde uthärda att var dag gå och se en annan fröjda sig åt en rikedom, som kunde ha varit hans.”

Kungen satte sig en smula till rätta⁹⁸ i stolen. Han höll båda ögonen öppna. “Minsann”, sade han, “om jag hade varit den där prästen, tror jag, att jag hade fått nog av gruvan.”

“Kungen är en rik man, han”, sade prästen.

“Han har mycket nog i alla fall. Det är inte på samma sätt med en fattig präst, som ingenting äger. Den stackaren tänkte i stället, när han såg, att Guds välsignelse inte var med hans företag: ‘Jag skall inte mera drömma om att göra mig själv⁹⁹ ära och nytta med dessa rikedomar. Men jag kan ju inte låta silvret bli liggande i jorden. Jag måste ta fram det till nytta för de fattiga och nödställda. Jag skall bearbeta gruvan för att hjälpa hela socknen på fötter.’¹⁰⁰

“Därför gick prästen en dag över till Olov Svärd för att tala med honom och hans bror om vad de nu närmast borde företa sig med silverberget. När han kom i närheten av soldatbostaden, mötte han en kärra, som var omgiven av beväpnade bönder. Och i kärran satt en karl, som hade händerna bakbundna och rep omkring fotlederna.

“Då prästen gick förbi, höll kärran stilla,¹⁰¹ och han fick tid att betrakta fången. Hans huvud var ombundet, så att det var inte lätt att se vem det var, men prästen tyckte ändå, att han kände igen Olov Svärd.

“Han hörde fången bedja dem, som bevakade honom, att han skulle få tala ett par ord med prästen.

“Han gick då närmare,¹⁰² och fången vände sig emot honom. ‘Nu är du snart den ende, som vet var det där silverberget finns’, sade Olov.

‘Vad är det du säger, Olov?’ frågade prästen.

‘Jo, ser du,¹⁰³ präst, sedan vi hade fått höra, att det var ett silverberg, som vi hade funnit, kunde inte jag och min bror vara så goda vänner som förut, utan vi kommo jämt i gräl. Och i går kväll¹⁰⁴ råkade vi i¹⁰⁵ tvist om vem av oss fem det var, som först hade funnit gruvan, och det kom till strid mellan oss. Och nu har jag slagit ihjäl min bror, och han har även gett mig en duktig minnesbeta här över pannan. Jag skall hänga nu, och sedan är du den ende, som vet något om gruvan. Därför vill jag be dig om en sak.’¹⁰⁶

‘Tala ut, du!’ sade prästen. ‘Jag skall göra vad jag kan för dig.’

‘Du vet, att jag lämnar många små barn efter mig’, började soldaten, men prästen avbröt honom.

‘Vad detta beträffar, kan du vara lugn. Det, som kommer på din lott i gruvan, skola de få, alldeles som om du själv hade levat.’

‘Nej’, sade Olov Svärd, ‘det var en annan sak jag ville be dig om. Låt ingen av dem få någon del av det, som kommer ur den där gruvan!’

“Prästen ryckte ett steg tillbaka,¹⁰⁷ han blev stående tyst och kunde intet svara.

‘Om du inte lovar mig detta, kan jag inte dö lugn’,¹⁰⁸ sade den fångne.

‘Ja’, sade prästen långsamt och mödosamt, ‘jag skall lova dig vad du begär av mig.’

“Därpå fördes mördaren bort, och prästen stod på vägen och tänkte på hur han skulle kunna hålla det löfte han hade givit honom. Under hela vägen hem tänkte han på rikedomen, som han hade varit så glad åt. Men om det nu var så, att folket i denna församlingen inte tålde vid rikedom? Nu voro redan fyra fördärvade, som förut hade varit stolta och präktiga män. Han tyckte sig se hela församlingen framför sig, och han föreställde sig hur den där silvergruvan skulle fördärva den ene efter den andre. Anstod det honom,¹⁰⁹ som var satt¹¹⁰ att vårda dessa fattiga människors själar, att släppa ut över dem det, som skulle bli deras undergång?”

Kungen satt på en gång¹¹¹ upprätt i stolen och stirrade på den, som talade. “Jag må säga!” sade han. “Han kommer mig att förstå, att en präst i den här avlägsna bygden måste vara en hel karl.”¹¹²

“Inte heller var det nog med detta, som redan hade hänt”, fortfor prästen, “utan så snart som nyheten om gruvan spridde sig bland sockenborna, upphörde de att arbeta och gingo lättjefulla omkring och väntade på den tiden, då den stora rikedomen skulle strömma ut över dem. Allt löst folk, som fanns i trakten, strömmade till, och dryckenskap och slagsmål blev nu det, som prästen ständigt hörde talas om.

“En mängd folk gjorde intet annat än drev omkring i skogen och sökte efter gruvan, och prästen märkte, att så snart han gick från hemmet, smögo sig människor efter honom för att ta reda på¹¹³ om han begav sig till silverberget och stjäla hemligheten från honom.

“Då sakerna stodo så,¹¹⁴ kallade prästen samman bönderna till stämma.

“För det första¹¹⁵ påminde han dem om alla de olyckor, som upptäckten av silverberget hade dragit över dem, och han frågade dem om de ville låta sig fördärvas, eller om de ville rädda sig själva. Därpå sade han dem, att de inte skulle vänta av honom, som var deras präst, att han skulle bidraga till deras undergång. Nu hade han beslutit att för ingen människa förråda var silverberget fanns, och aldrig ville han själv hämta rikedom ur det. Och så frågade han bönderna hur de framgent ville ha det. Om de ville fortsätta att söka efter gruvan och vänta på rikedom, då ville han dra så långt bort, att aldrig en hörsägen om deras elände kunde nå honom. Men om de ville överge att tänka på silvergruvan och bli som förr, då ville han stanna ibland dem. ‘Men hur ni än väljer’, sade prästen, ‘så kom detta ihåg, att av mig får ingen någonsin veta något om silverberget!’”

“Nå”, sade kungen, “hur valde bönderna?”

“De gjorde, som prästen ville”, sade prästen. “De förstodo, att han menade väl med dem, när han ville förbli fattig för deras skull. Och de gåvo sin präst i uppdrag att gå till skogen och dölja malmådern väl med ris och sten, så att ingen skulle kunna finna den, inte de och inte deras efterkommande.”

“Och sedan har prästen levat här lika fattig som de andra.”

“Ja”, svarade prästen, “han har levat här lika fattig som de andra.”

“Han har väl ändå gift sig och byggt sig en ny prästgård?” sade kungen.

“Nej, han har inte haft råd att gifta sig, och han bor i den gamla kojan.”

“Det är en vacker historia, som han har berättat mig”, sade kungen och böjde på¹¹⁶ huvudet.

Prästen stod tyst framför kungen. Om¹¹⁷ några ögonblick återtog denne: “Var det på silverberget han tänkte, när han sade, att prästen här skulle kunna skaffa mig så mycket pengar, som jag behöver?”

“Ja”, sade den andre.

“Men jag kan inte lägga tumskruvar på honom”, sade kungen, “och hur vill han annars, att jag skall få en sådan man att visa mig berget? Han har ju försakat både kärestan och all livets välmåga.”

“Det är en annan sak”, sade prästen. “Men om det är fäderneslandet, som behöver skatten, så ger han nog med sig.”¹¹⁸

“Svarar han mig för det?” frågade kungen.

“Ja, det svarar jag för”, sade prästen.

“Bryr han sig då inte om hur det går med¹¹⁹ hans sockenbor?”

“Det får stå¹²⁰ i Guds hand.”

Kungen steg upp ur stolen och gick fram till fönstret. Han stod en stund och såg på folkhopen därutanför. Ju längre han såg, desto klarare började hans stora ögon glänsa, och gestalten tycktes växa. “Han kan hälsa prästen i den här församlingen”, sade kungen, “att det ges ingen skönare syn för Sveriges konung än att se ett folk sådant som detta.”

Därpå vände sig kungen från fönstret och såg på prästen. Han började småle. “Är det så, att prästen i den här församlingen är så fattig, att han tar av sig de svarta kläderna, så snart som gudstjänsten är slut, och klär sig som en bonde?” frågade kungen.

“Ja, så fattig är han”, sade komministern, och rodnaden sköt upp i det grova ansiktet.

Kungen gick åter fram till fönstret. Det syntes på honom,¹²¹ att han var i sitt bästa lynne. Allt ädelt och storslaget, som bodde inom honom, hade blivit väckt till liv. “Han skall låta den där gruvan ligga i fred”, sade kungen. “Eftersom han har svultit och arbetat ett helt liv för att få det här folket sådant, som han vill ha det, så skall han få behålla det sådant, som det är.”

“Men om riket är i fara?” sade prästen.

“Riket är bättre betjänt med människor än med pengar”, sade kungen. Och när kungen hade sagt detta, bjöd han prästen farväl och gick ut ur sakristian.

Därutanför stod folkhopen lika tyst och ordkarg, som när han hade gått in. Men när kungen steg utför trappan, kom en bonde emot honom.

“Har du nu fått tala med vår präst?” sade bonden.

“Ja”, sade kungen, “jag har talat med honom.”

“Då har du väl också fått svar från oss?” sade bonden. “Vi bådo dig, att du skulle gå in och tala vid vår präst, för att han skulle ge dig svar från oss.”

“Ja, jag har fått svar”, sade kungen.