Utgiven av Good Press, ₂₀₂₂

goodpress@okpublishing.info

EAN 4064066417291

L. B. S.

Sequimur textum Editionis Stereotypae, Lipsiae, ex officina Caroli Tauchnitii, anno 1828 editae.

PERSONERNE:

ELEKTRA. HELENA. HERMIONE. KHOREN. MENELAOS. TYNDAREUS. PYLADES. SÄNDEBUDET. PHRYGIERN. APOLLON.

ELEKTRA.

Ej finns så vådligt något ord, att tala ut,

Ej lidelse, ej gudaskickadt olycksfall,

Att ej dess börda menskans lynne lyftade.

Ty han, den sälle, – ej hans öde hånar jag —

Zeussonen sjelf, som folket påstår, Tantalos, ₅

Rädd för den häll, som på hans hjessa reser sig,

I luften sväfvar, lidande en sådan näpst, —

Så sägs – derför, att han mot gudar, menska blott,

Åtnjutande gemensamt bords utmärkelse,

Ej tand för tunga höll, som otäck krämpa är. ₁₀

Han åt Pelops var far, och Atreus Pelops' son,

Åt hvilken Klotho på sin slända tvinnade

Tvedrägt, att krig emot Thyestes, egen bror,

Tillställa; dock, hvi repa upp hvad tigas bör?

Nu drap hans barn, och dem på bordet bar Atreus. ₁₅

Af samme Atreus – med det andra tiger jag —

Var store, om han stor bör heta, Agamemnon son,

Och Menelaos af en Kretisk mor, Aerope.

Nu äktar sin af gudar hatad Helena

Drott Menelaos; Klytaimnestras bädd, den beryktade ₂₀

Hos de Helleners folk, Agamemnon väljer sig.

Men jungfrur tre af samma qvinna föddes vi,

Khrysothemis, Iphigeneia och Elektra – jag —

Och brodren vår, Orestes, af en brottslig mor,

Som, kastande omkring gemåln en gränslös duk, ₂₅

Gaf honom döden; hvi? att säga icke höfs

En jungfru; folket dömma må i tvistig sak.

Hvi skulle jag ock Phoibos klaga an för väld?

Men han Orestes rådet gaf, att slå sin mor

Ihjäl, som ej hos alla honom ära gör. ₃₀

Nu drap han, och hörsammade alltså en gud.

Och jag var med om mordet, jag, för qvinlig del,

Och Pylades, som jemte oss utförde det;

Alltsedan tärd af gräslig sjukdom sjukas nu

Orestes, stackars man, och sträckt på bädd ₃₅

Han ligger, och af modrens blod i raseri

Han jagas fram; men Eumeniderna jag räds

Vid namn benämna; som med skräck hans sinne fyllt.

Ren detta är den sjette dagen, sen i eld

Hans moders kropp, den mördades, sin rening fick. ₄₀

Och mellertid han ingen mat i munnen tog,

Ej gaf sig något enda bad; men svept uti

Sin mantel, hvar gång sjukdomsqvalen lindring ge,

Han gråter sansad, stundom ifrån bädden upp

Han springer snabb, likt fålen ifrån oket löst. ₄₅

Och Argos har beslutit, att ej under tak,

Och ej vid brasan ta oss mot, ej tala till

Oss modermördare, om hvilka just idag

Argeiers stad högtidligen skall fälla dom,

Om man oss båda två till döds nu stena bör, ₅₀

Om med ett slipadt svärd man nalkas bör vår hals.

Dock hafve vi ett hopp ännu, att icke dö:

Ty Menelaos ifrån Troia kommit hem,

Och fyllande med flottan hamnen Nauplia,

Han ligger här vid stranden, redan längre tid ₅₅

Från Troia jagad hafven kring; men Helena,

Den olycsälla, passande på nattens stund,

Att hon ej, sedd om dagen vandrande, af dem

Som söner mist vid Ilios, stenades ihjäl,

Han sände hit förut till oss. Derinne nu ₆₀

Sin syster gråter hon, och båsets olycksfall.

En vederqvickelse i smärtorna hon har likväl:

Åt jungfrun, lemnad qvar, då hon till Troia drog,

Hermione, som gaf åt moder min, att fostras upp,

Sjelf Menelaos, bringande från Sparta hit; ₆₅

Åt henne glädes hon, och glömmer sorgen bort.

Här blickar jag åt hvarje stig, ifall jag får

Se Menelaos komma; ty vi stå minsann

På svaga ben, såframt ej genom honom vi

Bli räddade: olycligt hus är hjelplös ting. ₇₀

HELENA (trädande ur palatset).

O Klytaimnestras dotter du, och Agamemnons,

Elektra, du som jungfru gått ren länge nog,

Hur har du, arma qvinna, och din bror också,

Stackars Orestes, blifvit modermördare?

Af några ord till dig ej brottbesölas jag, ₇₅

Som uppå Phoibos välfver syndens hela skuld.

Likväl jag suckar öfver Klytaimneatras lott.

Min systers, hvilken, sedan jag till Ilios

For hädan, som jag for, uti vansinnig stund,

Jag icke sett; nu öfvergifven klagar jag. ₈₀

ELEKTRA.

O Helena, hvad säga dig, som skådar sjelf

Uti olyckan kastad Agamemnons son?

Och sömnlös jag invid den usles döda kropp,

Ty död han är, och andas knapt det minsta mer,

Här sitter; dock hans ofärd ej begabbar jag. ₈₅

Lycksalig du, lycksalig äfven din gemål,

J, som till oss i nödens stunder hafven ländt!

HELENA.

Hur länge låg han redan sträckt på denna bädd?

ELEKTRA.

Ifrån den stund sin moders blod han rinna lät.

HELENA.

Den uslingen! och modren, ack, hur hon förgicks! ₉₀

ELEKTRA.

Så är det mellertid, och han har kämpat ut.

HELENA.

Säg, fagra mö, vid gudar, vill du lyda mig?

ELEKTRA.

Invid min broders bädd jag nu upptagen är.

HELENA

Vill till min systers grafvård du begifva dig?

ELEKTRA.

Du menar till min moders? säg också, hvarför? ₉₅

HELENA.

Att gjuteoffer bära och från mig en lock.

ELEKTRA.

Är ej din rättighet, att gå till vänners graf?

HELENA.

För de Aigeiers folk att visa mig jag blygs.

ELEKTRA.

Sent ångrar du, som hemmet nesligt öfvergaf.

HELENA.

Rätt sagdt, men emot mig likväl ej vänligt sagdt! ₁₀₀

ELEKTRA.

Hvad blygsel har du då för Mykenaierna?

HELENA.

Jag fädren räds till dem, som dött vid Ilios.

ELEKTRA.

Rätt hårdt! I Argos går du genom allas mund.

HELENA.

Gör mig tillviljes nu, och bort all fruktan lägg!

ELEKTRA.

Ack nej! min moders graf jag kan omöjligt se. ₁₀₅

HELENA.

Att färnorna det bure dit, ju vore skam.

ELEKTRA.

Hvi sänder du ej dottren din, Hermione?

HELENA.

I stora sällskap höfves jungfrur ej att gå.

ELEKTRA.

Hon åt den döda så umgällde modersvård.

HELENA.

Rätt sade du, min flicka, och jag lyder dig. ₁₁₀

Och sänder egen dotter dit; ty rätt du sagt,

(ropande inåt palatset)

Kom ut, mitt barn, Hermione, kom ut påstund!

(Hon utträder.)

Tag gjuteoffret här i händren, och min lock.

Och gående till Klytaimnestras graf dermed,

Lägg håningsmjölken der och korpsvart lock, ₁₁₅

Och stående på kumlets spets säg dessa ord:

"Dig gjuteoffret systren Helena hembär,

Hon som ej vården nalkas törs, och fruktar för

Argeiska folket." Och välvilligt hjertelag

Bed henne hysa emot mig och dig, och min gemål, ₁₂₀

Och de osälla två, dem gud förgjort.

Men hvad mig egnar, såsom syster vårda om,

De skänker man åt döda ger, utlofva ock.

Gå nu, mitt barn, och skynda dig, och när du gjort

Ditt gjuteoffer, tänk på snarlig återkomst! ₁₂₅

(begge afträda.)

HELENA (ensam)

Ack, skönhet, hur du mycket ondt bland menskor gör,

Men räddar dem, som dig besitta dygdesamt!

J sågen ju, hur hon hårspetsen klippte af.

Att skona fägringen; hon samma toka är.

Må gudarne dig hata, som du störtat mig, ₁₃₀

Och honom här, och Hellas! ve mig, usla, ve!

(Khoren nalkas.)

Der komma desse, städs uti min bittra gråt

Deltagarinnor; blott de nu ur sömnen ej

Den lugne väckte, och ur ögat pressa tårn

För mig, enär jag åter brodren rasa ser. ₁₃₅

O J kärälskeliga mör, med sakta fot

Er närmen! bullren icke! ej här vare stoj!

Förty er vänskap är mig angenäm, men dock

Olycka vore, om min broder vaknade.

Stilla, stilla! mjuka steg med kängorna | Str. 1 ₁₄₀

Tagen, och stojen ej, buller ej vare här!

Viken härifrån fjerran,

Fjerran från bädden hans!

KHOREN.

Se, jag hörsammar.

ELEKTRA.

Ack, ack, som pipans andedrägt ₁₄₅

Ur fina röret, så vare, min vän, din röst!

KHOREN.

Välan, så stilla som herdepipans

Min stämma är.

ELEKTRA.

Rätt så!

Träd fram, träd fram, kom stilla hit,

Kom stilla hit, och gif besked, hvarför ₁₅₀

J ändtligen komne ären.

Ty länge redan på sin bädd han ligger.

KHOREN.

Huru är det? Låt oss veta, du goda! | Motstr. 1.

ELEKTRA.

Hvad öde må jag nämna, och hvad olyckslott?

Han andas ännu, ₁₅₅

Med korta suckar.

KHOREN.

Ack, den olycklige!

ELEKTRA.

Du mördar honom, om du rör hans ögonlock.

Som ljufvaste lisa i sömnen finna.

KHOREN.

Den arme, genom gudasända nidingsverk! den usle, 160 genom hjertqval!

ELEKTRA.

Ve, ve, förderf uttalte den förderflige,

Ultalte, då min moders mord,

Det afskyvärda,

Från Themis' trefot bjöd orakelguden. ₁₆₅

KHOREN.

Ser du, i manteln han vrider sin kropp? | Str. 2.

ELEKTRA.

Du honom med ditt skri, osäl- la, har nu ur sömnen väckt.

KHOREN.

Jag tror han sofver ännu.

ELEKTRA.

Vill du ej från oss, från borgen ₁₇₀

Strax tillbaka, slutande ditt oljud,

Vända foten hän?

KHOREN.

Han sofver.

ELEKTRA.

Rätt du sade.

KHOREN.

Heliga, heliga natt, Str. 3.

Sömngifvarinna åt mångplågiga menskor, ₁₇₅

Stig ur Erebos' djup; hasta, o hasta, bevingad

Till Agamemnons palats;

Ty af bekymmer, och olycksfall

Vi förödas, vi ödas ut.

ELEKTRA.

J stojen än. ₁₈₀

KHOREN.

O nej!

ELEKTRA.

Tyst, tyst

Om du från bedden träder, slutande

Din muns tumult, du goda, honom skänker

den stilla glädjen utaf sömnens ro.

KHOREN.

Säg oss, hvad slutet på allt detta blir? | Motstr. 2.

ELEKTRA.

Döden blir det, och hvad eljes? Ingen ₁₈₅

Matlust han numera har.

KHOREN.

Hans slut är ögonskenligt.

ELEKTRA.

Oss har Phoibos offrat upp.

Fordrande ett styggt, förbjudet blod

Af mor, som drap vår far. ₁₉₀

KHOREN.

Rätt så; men rysligt dock!

ELEKTRA.

Dödad är, dödad är du | Motstr. 3.

Huldaste moder, som ödde

Fader min, och oss båda, barnen dina.

Ja, vi förhärjats, förhärjats, som skuggor, ₁₉₅

Ty bland döda du är, och mitt lifs

Ädlare del bortflyktar

Under suckar och hjerteqval,

Under nattliga tårar. Men oförmäld,

Ve, och barnlös, ack, min lefnads dar ₂₀₀

Städs olycklig jag släpar fram.

KHOREN.

Stig närmare, Elektra, jungfu min, och se.

Att ej din broder der må dö, förrän du vet.

Ty ej hans alltför långa ro behagar mig.

ORESTES (vaknande.)

Ack, sömnens vederqvickelse, min krämpas bot, ₂₀₅

Hur ljufvelig du nalkats mig i rätter stund?

Ack, höga Glömska af olyckorna, hur vis.

Hur önskansvärd gudinna för beängslade!

Men hvarifrån är jag väl kommen hit, och hur?

Ty sen jag vettet miste, fordom ej jag minns. ₂₁₀

ELEKTRA.

Kärälsklige, hur har din sömn ej fägnat mig!

Säg, vill du att jag fattar dig och lyfter upp?

ORESTES.

Tag, alltför gerna tag, och från min stackars mund.

Från mina ögon torka tjocka svettens drägg.

ELEKTRA.

Se, ljufligt är det värfvet, och jag vägrar ej, ₂₁₅

Att om min broder taga vård med systershand.

ORESTES.

Med sida sida understöd, och tofvigt hår

Stryk undan, ty med ögonen jag föga ser.

ELEKTRA.

O stackars hufvud med de skrumpna lockarna,

Hur har du ej förvildats af vårdslösad ens! ₂₂₀

ORESTES.

Mig luta åter mot min bädd! När raserit

Gått öfver, känner jag mig svag och orkelös.

ELEKTRA.

Minnsann för sjuklingen är kär dess hvilobädd, En rätt olustig ting, men nödig mellertid.

ORESTES.

Res mig igen, och låt mig sträcka kroppen ut. ₂₂₅

KHOREN.

En kinker är den sjuke, af förlägenhet.

ELEKTRA.

Säg, om du föttren emot marken foga vill,

Och ändtlig ta ett steg? Omvexlingen är ljuf.

ORESTES.

Rätt gerna; – ty det liknar sig till helsa dock, Och skenet är rätt bra, fast långt från sanningen. ₂₃₀

ELEKTRA.

Hör hvad jag nu dig, bäste broder, säga vill,

Sålänge dig Erinnyerne lemna sans.

ORESTES.

Hvad nytt alliså? Är det till godo, tack derför.

Är det till ondo, har jag ren olyckor nog.

ELEKTRA.

Vet Menelaos kommen är, din faders bror; ₂₃₅

I Nauplia han sina skepp för ankar laggt.

ORESTES.

Hvad nu? Kom tröst i mina och i dina qval,

Vår anförvandt, och hos vår far i mycken skuld?

ELEKTRA.

Han kommen är, – du lita kan på mina ord —

Och bringar Helena från Troias murar med. ₂₄₀

ORESTES.

Om han allena räddats, vore han mer säll.

Men bringar han sin maka; med stor skam han kom.

ELEKTRA.

För klick berömligt födde Tyndareus ett par

Af döttrar, och vanryktadt uti Hellas' bygd.

ORESTES.

Var du de styggor olik; ty det unnes dig. ₂₄₅

Och prata icke endaat så, men tänk jemväl!

(börjar rasa.)

ELEKTRA.

Ve mig, o broder, hur ditt öga välfver sig!

Och knapt vid sinnen, blef du genast rasande.

ORESTES.

O moder, jaga ej – jag ber dig – mot mig så

De blodbesölade, ormlika qvinnorna! ₂₅₀

Ty sjelfve nog, ack, sjelfve de kringlöpa mig.

ELEKTRA.

Min stackars broder, håll dig stilla i din badd;

Ty intet ser du af hvad du dig skåda tror.

ORESTES.

O Pboibos, de hundögde ärna dräpa mig,

Vildblickige prestinnor i tartarens djup. ₂₅₅

ELEKTRA.

Jag dig ej släpper. Flätande kring dig min arm,

Jag hindrar dig, att hoppa dina olyckshopp.

ORESTES.

Mig släpp! du själf, ibiand Erinnyerna en,

Mig kramar, för att i tartaren slunga ned.

ELEKTRA.

O, ve mig arma! hvarifrån skall hjelp jag få? ₂₆₀

Ty begge ha vi samkat på oss gudars harm.

ORESTES.

Hornbågen gif mig, skänken af oraklets gud,

Hvarmed han mig Erinnyerna jaga bjöd,

Ifall med raseri de skulle skrämma mig.

ELEKTRA.

Kan väl en gud bli sårad utaf menskohand? ₂₆₅

ORESTES.

Såframt han ej från mina ögon drager hän.

(till Erinnyerna)

Ha, hören J, och sen J ej de vingade.

Från säker båges sträng afskjutna pilarna?

Ah, ah, hvi dröjen J? åt ethern svingen upp.

På vingarna; anklagen Phoibos' gudasvar! ₂₇₀

(något sansad.)

O ve, hvi ängslas jag, och höjer suck på suck?

Hvarthän, hvarthän ha från vår bädd vi irrat nu?

Ty efter dyningen jag lugn nu åter ser.

Hvi, syster, gråter du, och höljer dig i dok?

Jag blygs, att med dig dela mina hjerteqval, ₂₇₅

Och genom mina krämpor gifva jungfrun sorg.

För mina nidingsvärf ej du förtvina må;

Åt dem ditt bifall skänkte du; men jag utgjöt,

Vår moders blod; och Loxias anklagar jag,

Som, manande till aldrarysligaste brott, ₂₈₀

Med orden mig förtjuste, men i saken ej.

Jag menar, att om jag min far, lifslefvande

Tillfrågat, om jag borde dräpa moder min?

Med trägen bön han händren sträckt mot sonens skägg,

Att icke stöta svärdet sitt i modersbarm. ₂₈₅

Ifall ej han tillbakavunne lifvet så,

Men jag, osälle, blefve mål för dessa qval.

Derför afslöja dig, min bästa syster, nu,

Och afstå ifrån gråt, änskönt olycklige

Vi äre; och hvar gång du mig misströsta ser, ₂₉₀

Så hejda du mitt hårda sinnes nederlag,

Och trösta mig; men när du åter suckar sjelf,

Då tillhör oss, att träda fram, och råda dig.

Ty sådant bistånd vännen skönt åt vännen ger.

Nu, stackars syster, gå du i palatset in, ₂₉₅

Sträck ut dig, gif åt sömnen sömnlöst ögonlock,

Och tag dig mat, och dig också i bad begif.

Ty om du lemnar mig, om af enträgenhet

Ådrar dig sjukdom, är med oss förbi. Du är

Mitt enda stöd; och – som du ser, ej annat finns. ₃₀₀

ELEKTRA.

O nej, med dig jag ville gernast både dö,

Och lefva. Så är saken; om du doge bort,

Hvad gör jag? huru, ensam qvinna, räddas jag,

Vännlös, brorlös och faderlös? Men önskar du,

Må detta ske! ändock mot bädden luta dig! ₃₀₅

Och hvad dig utur sängen drefve, skrämde upp,

Ej akta särdeles, men dröj hos dynorna!

Ty fast du ej är sjuk, men endast sjukas tycks,

Bekymmer väckes derutaf och rådlöshet.

(afträder.)

KHOREN.

O ve, ve! | Stroph, ₃₁₀

Snabbfotade och bevingade,

Höga gudinnor, er,

Som fröjdtomt säte besitten bland

Tårar och jemmer,

Svarthyige Eumenider, som kretsen ₃₁₅

Vida ethern igenom, krävande

Hämd på blodskuld, hämd på hvart modermord,

Eder anropar jag, eder anropar jag:

Nu Agamemnons son tillstädjen för-

gäta sitt raseri, det vilda. ₃₂₀

Stormande! Hvad olycksqval

Dig, usle, drabbade, till undergång.

Sen du oraklet tog emot, som Phoibos

Ifrån sin trefot gaf i gudalunden,

Der jordens medelpunkt sägs gömd. ₃₂₅

O Zeus, Zeus | Motstr.

Barmhertighet, hvar? O hvad blodig

Strid, som nu förestår

Dig, usling, gripande dig an; och tårar

Mänga med tårar ₃₃₀

Skall bland Erinnyerna någon, som hitbär

Din moders blod, och dig vansinnig gör!

Derför veklagar jag, derför veklagar jag.

Den stora lyckan ej bland menskor trifves.

Se, seglet på den snabba båt. ₃₃₅

Hur det af stormen-sönderrifves:

Så lyckan öds, tills sista spillren drifves

Af qvalens störtvåg, under jemrens gråt.

Ty hvilken annan ätt tillförene,

Än den, som genom gudsgiftermål ₃₄₀

Från Tautalos härstammar, har jag väl vörda bordt?

(Menelaos kommer.)

Se, der har vi kongen, der kommer

Menelaos, vår drott, af sin praktskrud

Genast igenkänd,

Att han af Tantaliderna en är. ₃₄₅

O du, som med tusenskeppiga flottan drog

Till Asiens kust,

Hell dig, du lycka och framgång haft,

Och lyktat med gudarnes hjelp ditt värf!

MENELAOS.

O kongaborg, dels jag med fröjd dig återser, ₃₅₀

Från Troia länd, och dels jag suckar vid din syn,

Ty rundtomkring af hiskliga olyckor snärjdt

Jag aldrig nånsin mera sett ett annat hus.

Ty Agamemnons öden ren jag veta fick,

Och huru han af egen maka mördades. ₃₅₅

Då jag tog hamn vid Malea; ur vågorna

Sjömännens siare förkunnade det mig,

Lögnlöse guden, spåarn Glaukos, Nereus' son,

Som ögonskenligt steg ur sjön, och ordade:

"O Menelaos, mördad ligger broder din, ₃₆₀

Besviken af sin egen makas sista bad!"

Det tårar kostade mig sjelf och mina män,

Rätt många. När jag sen beträdde Nauplias jord,

Och ren min maka hade hitåt kosan vändt,

När jag Orestes redan, Agamemnons son, ₃₆₅

Mig trodde sluta få i famn, och modren hans

I frid och fröjd, af fiskarfolket hörde jag

Om Tyndareiska dottrens gudalösa mord.

Och nu, hvar är han? sägen mig, J unga mör,

Hvar Agamemnons son, som detta brott begick. ₃₇₀

Han var ett barn i Klytaimnestras armar än,

Då denna borg jag lemnande, till Troia drog,

Att jag ej honom, om jag såge, kände nu.

ORESTES.

Jag är Orestes, Menelaos, som du sökt.

Ock gerna jag för dig mitt brott berätta vill. ₃₇₅

Först dina knän jag vidrör, hjelpbegärande,

Och höjer bönen, utaf ingen qvist bestyrkt:

Ack, rädda mig! I lycklig stund du kommen är.

MENELAOS.

Hvad ser jag, gudar? hvem bland skuggor skådar jag?

ORESTES.

Rätt sagdt! för qval jag lefver ej, men dager ser. ₃₈₀

MENELAOS.

O, hur din lock är vild och tofvig, arme man!

ORESTES.

Min anblick ej, men mina brott besöla mig.

MENELAOS.

Utur förtorkadt öga hiskligt stirrar du.

ORESTES.

Min kropp är hän, men namnet återstår likväl.

MENELAOS.

Hur oförmodlig synes mig din missgestalt! ₃₈₅

ORESTES.

Min olycksälla moders baneman är jag.

MENELAOS.

Jag hör; men uppskjut sådant prat en liten stund.

ORESTES.

Må ske! men gud mot mig är rik på lidanden.

MENELAOS.

Hvad går åt dig? hvad krämpa bringar dig förderf?

ORESTES.

Medvetandet, att jag förskräckligt handlat har. ₃₉₀

MENELAOS.

Hvad nu? – Vist tydligt är, men ej otydligt ord.

ORESTES.

Förnämligast den ångest, som föröder mig.

MENELAOS.

Svår är guds skickelse, men botelig ändock.

ORESTES.

Och raseriet är min mors blodshämnare.

MENELAOS.

När började du rasa så? hvad dag var det? ₃₉₅

ORESTES.

Då jag i kummel bäddade min stackars mor.

MENELAOS.

Hemkommen, eller sittande vid bålet qvar?

ORESTES.

På vakt om natten; att ej benen stules bort.

MENELAOS.

Var någon annan med, som understödde dig?

ORESTES.

Jo, Pylades, som stod mig bi vid modermord. ₄₀₀

MENELAOS.

Af hvilka skräckgestalter qväljes du såder?

ORESTES.

Tre flickor, nattligt hemska, tycker jag mig se.

MENELAOS.

Din mening vet jag, men ej vill jag nämna dem.

ORESTES.

De heliga! din bildning hindrar dig från slikt.

MENELAOS.

For modermordets skull de så anfäkta dig? ₄₀₅

ORESTES.

O ve de qval, som följa mig, elendige!

MENELAOS.

Ej gräsligt är, att de få straff, som gräsligt gjort.

ORESTES.

Men hela skulden kan jag skjuta bort från mig.

MENELAOS.

Uppå din faders död? – det vore obetänkt.

ORESTES.

Mig Phoibos sjelf befallt, att modren slå ihjäl. ₄₁₀

MENELAOS.

Han är alltså okunnig, han, om dygd och rätt.